{Nyår}

Så har det gått ett år. Ett år av ensamhet. Med sorger. Med trötthet. Det nya året inleds som detta slutar. Med tankar på pappa. Med önskan att han har det bra var än han nu är. Vi har ätit middag som jag tror att han hade tyckt om. Vi har sett på tv-program som jag tror han hade tyckt om. Har så svårt att förstå att det har gått åtta månader sen han gick bort. Idag hade han fyllt 74.

Annat {liv}

Pendlar mellan att inte höra av mig och att komma på något att börja en konversation. Plötsligt kommer det något jag kan kommentera på tv och jag kan inte låta bli att höra av mig. Så är jag tillbaka i detta tunga, jobbiga tillstånd. Han svarar och jag väntar förgäves på nästa meddelande. Hoppet om att kan ska höra av sig ikväll avtar för varje minut.

Sen klickar det till i mobilen och Mr Best Ex hör av sig för första gången på länge. Bara för att kolla läget tror jag. Han vill ingenting speciellt. Önskar att allt var lika enkelt. Önskar att det faktiskt hade fungerat mellan oss. Önskar att vi kunde få allt att fungera. Önskar att han inte hade fått mig att känna mig mindre värd. Önskar att jag hade haft mer styrka. Önskar så mycket att det blir svårt att andas. Kanske hade vi haft ett liv. Kanske hade vi haft barn, en familj, ett hus, ett liv, ett liv. Alla år som gått och så håller vi fast vid varann fortfarande. Visst, inte så att vi hör av oss varje dag, varje vecka eller varje månad. Men över ett decennium senare och han har fortfarande ett grepp om mig. Önskar jag hade samma om honom.

Inte ens {julen} gör det hela bättre

Tiden rusar iväg och samtidigt så står den nästan still. Samma konstigt känsla som när pappa gick bort. Undrar om det är julen som gör att jag tänker mer och mer på honom. Saknaden blir på något sätt större och större. Inte gör det de hela bättre att jag är konstant trött. Orkar inte med något. Nu är det så mycket som jag vill göra. Men hinner inte. Inte blir det bättre av att få veta att Mr K var på dansen som jag valde att inte stressa iväg till. "Du skulle ha varit där." Jo tack du...

Stan är för liten. Skulle behöva någon att se möjligheten att bli kär i. Tror det är enda sättet att kommer över honom. Men här finns ingen. Inte undra på att jag nu suktar efter någon som inte bor här. Vill ställa mig mitt i stan och skrika. Varför ser ingen mig? Vad är det med mig som gör att ingen vill ha mig?

Att {räkna} till tío

Det är slut på mitt tålamod. Jag har ingen kraft att tygla mitt dåliga humör. Och jag tror att det börjar märkas på jobbet. Ingenting som jag orkar göra något åt. Ingenting jag vill göra något åt. Jag vill bara vara ledsen. Vill bara få vara i fred. Timmarna är få som jag är glad. Lycklig minns jag inte ens. Och tiden snurrar på alldeles för fort. Jag hinner inte andas. Hur kunde livet bli så här? Hur kunde det bli så ensamt?

Tillbaka till {ensamheten}

Den här ensamheten tar kol på mig. Och den är bara i början av tomheten som kommer. Jag vet det och jag mår illa. I fredags var det meddelanden hela dagen igen. Jag vacklar mellan detta eviga, spela spelet eller bara vara mig själv och säga vad jag vill. All denna tankeverksamhet tär på mig. Till slut frågar jag om vi ska ses eftersom vi hade samma planer. Och jag bara undrar, hade vi samma planer eller sa han bara så när jag berättade vad jag ville göra? Hjärtat bultade hårdare när han avslutade på jobbet och sa att vi skulle höras om att ses. Det bultade ännu hårdare, högre när han skickar meddelande senare på kvällen och vi planerade lördagen. En skogsdate! Ok. Jag såg det som en date. Vad han såg det som vet jag inte. En skön promenad med korg i skogen blev det och middag. När han nämner barn darrar jag. Tänk om han faktiskt skulle vara intresserad. Skulle allt bara försvinna för att han vill ha barn? Barnsmärtan i hjärtat gör att det blir svårt att andas. Och jag pratade alldeles för mycket. Antar jag. Kändes det som. Prat i soffan. Massage i soffan som jag var skyldig. Och sen ingenting mer och jag far hem med en besvikelse som sköljer över mig flera dagar. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Det maler och maler i mig hela vägen hem och nu flera dagar senare. Men ändå. Varför bjöd han på middag? Varför verkar han ta reda på om vi kommer att ses snart igen? Men när jag skriver att jag kommit hem så svarar han lite kort bara. Inse. Bara inse. Snälla. Mitt humör dippar och jag kan inte göra annat än att gråta mig till sömns.

Ikväll skulle vi ha varit på samma ställe men jag valde att inte åka. Jag kan inte fortsätta vara överallt där han är. Vem ska då ta hand om mitt sårade hjärta? Men jag ville så gärna. Så när han hör av sig och undrar om jag fått förhinder så lättar mitt hjärta för ett ögonblick. Men meddelandet är kort. Jag svarar och tänker att jag inte borde svara på hans sista svar. Jag kommer bara att bli besviken. Och det blir jag. Inget svar. Tomheten sprider sig. Det mörka tar över mitt hjärta, min själ. Jag undrar hur jag ska orka vara ensam igen. Igen... Jag har aldrig haft honom. Bara en flirt. Jag hoppas att han inser att vi har i alla fall haft en fling. Men hoppet och önskan som fanns där gjorde livet enklare att liva för ett ögonblick. Att behöva gå tillbaka till ensamheten. Till mörkret. Jag bara undrar hur jag ska orka.

Två {steg} framåt tre steg tillbaks

Plötsligt är det som att vi bara hörs på jobbet. Det vill jag inte men nu blir det bara så. Jag har problem och då blir det han som ska fixa. Jag försöker att inte bry mig när vi skickar meddelanden hela dagen. Jobbets fix stökar vi undan lätt och så fortsätter vi. Mitt hjärta vill ta ett extra litet steg när han börjar fråga om vi kommer att ses i helgen. Men jag åkte bort och vi kom inte iväg på samma dans. Min besvikelse hotar att sprängas i mitt hjärta när jag inser att han inte är där. Försöker att glömma bort och ta till vara på kvällen ändå.

Nu är kvällen räddad säger Den dansanta som kommer och ger mig en kram så fort han ser mig. Precis vad jag tänkte när jag såg honom. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag funderar på hur det skulle vara om han singel. Någon som faktiskt visar att han tycker om mig. Han tar mig om nacken och jag smälter. Hans lätta strykningar i håret får mig att darra. När det är underbart stakar han sig och ger mig komplimanger som jag bevarar i min själ. Jag önskar bara att det var någon annan som gav dom.

Så är det måndag och det kommer ett litet meddelande på jobbet. Och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag inser att Mr K hör av sig bara för att prata lite. Och så gör vi det av och till hela dagen. När han drar upp att han har en massage innestående vill mitt hjärta så gärna börja hoppas igen att vi ska ses snart. Han säger att han ska försöka ta sig till stan men mitt ledsna hjärta och min trasiga själ kan inte hoppas. För sen så blir det som det alltid blir, han inser vad som håller på att ske och han backar. Igen. Och det gör ont. Igen.

Ge upp, gå {vidare}

Inte ens tiden verkar förstå hur den ska hjälpa mig att gå vidare. Men sakta sakta börjar jag ge upp. Jag tänker inte på hur han höll mig. Inte på hur han drog min hand över hans bak. Inte på hur han småflirtade. Jag försöker tänka på hur han inte höll mig nära nära. Försöker tänka på hur jag kände att han gled från mig. Försöker tänka på att han valde att dansa med någon annan. Försöker tänka på att han inte hört av sig. Men det är som en liten liten vass kniv vrids om i hjärtat varje gång. Men det är kanske det som behövs.

För att få lite frid försöker jag göra saker hela tiden. Jag åker på tjejresa. Jag hinner tänka att det här går ju bra. Bara för att jag hinner tänka att jag kan släppa honom ur mina tankar. Han har samma förmåga som Mr Best Ex. Så fort jag känner mig lättare, så fort jag börjar känna att draget inte är där så hör dom av sig. Naturligtvis hör Mr K av sig i helgen. Och så är han där, konstant i min tankevärld. Men ja jag vet ju, det är inte lönt att tro att han ska ändra sig. Han vill inte han vill inte han vill inte. Jag vill. Men det är som vanligt helt oväsentligt. Min vilja i mitt liv. Hur kan det inte ha någon betydelse för mitt liv?

All den här tiden som tas upp av killbekymmer, varför kan jag inte bara ta vara på den?

Morgondagens {vånda}

Jobbet fortsätter att strula och jag får prata med Mr K på telefon. Det förgyller mina dagar lite. Men det går som det brukar och jag kan inte förstå hur svårt det ska vara att få hjärtat att inse att det inte kommer att bli vi. Det går bra ett tag och det flirtas lite och så plötsligt är det som om jag går för långt och han backar tusen mil. Det kommer så plötsligt men det kommer alltid. Jag undrar så vad det är som gör att han inte vill gå framåt. Det känns inte som att han bara ser mig som en vän. Men vad är det då som gör att han backar så? Nu kan jag inte vara glad åt att han verkligen sa åt mig att köpa biljett till dansen i morgon. Hjärtat kan inte slå fortare när jag tänker på att han vill att jag ska vara där. För han backar när jag säger att jag vill dansa många danser med honom. Men det kan ju inte komma som en överraskning! Önskar att jag kan bli lika berusad av hans närhet i morgon som när han gav efter sist. Vet att det inte kommer att bli så. Önskar att jag bara kunde säga vad jag tycker. Önskar att jag bara kunde säga Jag tycker om dig. Jag vill umgås mer med dig. Jag vill se om det här kan bli något mer. Jag vill se om du kan tycka om mig för mig. Jag vill låta det här bli till det stora som jag tror att det kan bli.

Om du bara vill låta mig vara med dig ett litet tag.

Oron över i morgon ligger som ett illamående i mig. Oron att han inte alls tycker om mig. Oron att jag bara har missuppfattat alla sena meddelanden, alla smekningar, alla försök till kontakt. Oron att han kommer att vara där med någon annan. Oron. Oron.

Bara {jobb}

Länge har jag funderat när vi ska höras på jobbet. Längtat och fruktat. Idag hör han av sig och jag blir fnittrig. Vill bara berätta för alla, han skriver han skriver han skriver! Hjärtat pumpar lite hårdare när jag ringer upp. Blir så glad av att höra hans röst. Jag vet inte hur det går till men vi börjar nästan samtalet med sexanspelningar. Sen är det lugnt och bara en massa jobbsnack. Inget hur är det? Inget ska du dansa snart? Inget, bara jobb jobb jobb. Det är som om vi inte vet något om varandra. Som om vi inte har utbytt tankar, inte setts ensamma. Det tär på mig. Jag vill så mycket mer. Men jag lyckas med att inte fråga, bara vara professionell. Men jag önskar att han i alla fall hade velat prata med mig om något mer än jobb...

Under {ytan}

Måndagen består mest av ångest och försök att inte börja gråta varje gång något litet går på tok. Naturligtvis går väldigt mycket på tok. Jag har bara väntat på att jag ska krascha. Sju månader har gått sedan pappa gick bort. Kanske är det dags nu. Jag känner mig så skör. Allt ligger strax under ytan och jag vill bara gå hem och krypa ner i soffan och gråta. Går en promenad med en vän och hör om hennes kärleksproblem. Det gäller att sätta allt i perspektiv tror jag. Efter några timmar ute i hösten med regnet hängandes över mig känns det lite bättre. Tillräckligt för att jag ska kunna somna. En välsignelse i sig.

Klick {klick}

Prövar lördagens teori och försöker hålla mig sysselsatt hela tiden. Så klickar det till i mobilen mitt på dagen och jag kan inte låta bli att bli glad. Då hjälper inte ens städning och gardinbyte...

Jakt {överallt}

Börjar tro att fullt upp är det enda rätta. Inte hinna andas. Inte hinna tänka. Så fort det lugnar ner sig kommer tankarna. Regnets uppehåll idag var en själafrid. Kroppsarbete i trädgård fungerar. Vernissage fungerar. Konsert med vemodiga sånger, inte så mycket. Inte blev det bättre av att de sjöng en av sångerna från pappas begravning. Försökte och försökte att hålla tillbaka tårarna men naturligtvis var det bortkastad energi. Jag bävar för att behöva övertala kören att inte sjunga den i jul. Men jag kan inte sjunga den när jag inte ens kan höra den utan att bli för ledsen. Om det blir så att den är med på repertoaren sjunger jag inte in julen. Då missar jag årets höjdpunkt.

Kvällens meddelanden var glada och uppåt. Förstår inte hans vilja att berätta för mig om dagen. Att han hör av sig och kollar läget kan jag förstå. Att veta om jag är intresserad fortfarande måste vara skönt. Jakten framför allt och allt sånt. Men allt som sägs som har med han att göra då? Är det också bara en del av jakten? Försöker intala mig det ikväll. Det är bara jakten, det är bara jakten, det är bara jakten.

Jag {vet} ju redan

Regnet har speglat mitt humör i flera dagar. Tungt, blött och grått. Men så idag när jag äntligen kunde gå från jobbet kändes allt lite lite lättare. Det gjorde inte ens något att det började regna. Jag kände att jag till och med skulle kunna svara på Mr Ks meddelande. Mot mitt bättre vetande frågade jag om man kunde ge förslag på vad man kan göra i helgen. Hur länge ska jag hålla på så här? Naturligtvis svarade han inte som jag ville. Naturligtvis kom inget förslag på att ses. Hur svårt ska det vara? Humöret åker sakta ner i gummistövlarna igen.

Usel dag {usel} vecka

Mitt usla humör sätter sina spår. Jag har inte samma tålamod med kollegor. Jag vill ha svar på frågor utan krångel. Jag vill bara ha ett enkelt liv. Gärna lite lyckligare, gärna lite gladare än nu. Men det känns långt borta. Som en evighet sen jag skrattade utan att det känns tvunget. Det kommer sms från Mr Best Ex som vill berätta om sitt liv och jag svarar på slentrian. Den konstiga känslan när jag var där sitter kvar som en tagg. Jag känner hur gärna han vill ha synpunkter på sina verk men det knyter sig bara. Jag vågar inte säga mer än "Den är fin", inte så inspirerande direkt. Så är vi tillbaka till ett intet igen han och jag. Kanske precis som det ska vara. Kanske passade vi för varann en gång i tiden. Kanske passade vi aldrig för varann. Jag litar inte på honom fast jag skulle göra allt för den mannen. Mitt usla humör försämras i takt med att dagarna går och Mr K inte hör av sig, inte svarar på mina frågor. Jag vet att jag inte borde bry mig, det nya livet och allt det där, men jag kan inte låta bli. Jag vet att jag inte ska tänka på honom. Jag vet att han inte är bra för mig. Jag vet att om han inte hör av sig mer så bryr han sig inte. Jag vet och det gör att jag mår uselt. Idag fick jag ett meddelande och jag mår lite bättre för en sekund men egentligen är det bara en illusion. Efter ett tag så kommer allt tillbaka. Han hör inte av sig tillräckligt. Om han tycker om mig skulle han försöka. Och jag mår uselt. Och är usel på att låtsas att vara glad och må bra. Jag har inte svarat. Vill inte. Kan inte. Väntar han flera dagar så kan jag också gör det. Är jag fjortis igen?

Det {ensamma} livet

Trots att helgen har gått i ett så har jag inte lyckats sluta tänka på honom. Men när han hör av sig på lördagen kände jag att nej nu behöver jag inte svara på en gång. Inte åkte jag på dans heller. Jag försöker verkligen. Jag pratar med en vän och känner att nu får det nog vara slut. Orkar inte med allt upp och ner. Orkar inte tro och hoppas mer. Men att resignera. Jag hatar att gå tillbaka till ett liv, till ett tänkande, där jag inte har honom i mitt liv. Till att vara ensam. Igen. Fast jag är ju det nu också. Men inte på samma sätt. Ger jag upp nu så ger jag upp på framtiden känns det som. Men jag orkar bara inte med det här mer. Och så kommer det ett livstecken ikväll och jag ångrar nästan att jag inte åkte på dans i alla fall. Och så nya frågor. Men jag tror inte att han är intresserad. Jag måste börja tro att han inte är intresserad. Sluta hoppas. Det är dags nu.

Hela helgen har jag försökt att sluta tänka på honom. Jag har till och med träffat Mr Best Ex. Allt för att börja tänka på något annat, någon annan. Och när jag sitter där vid köksbordet mittemot honom känns allt så bekvämt på ett sätt samtidigt som det är konstigt. Jag har så svårt att inse att det är mer än tio år sedan han bröt. Tio år sedan han gick sin väg. Och ändå har han ett grepp om mig. Han kan få mig till allt. Han behöver bara fråga och jag skulle gå genom eld för honom. När han sluter mig i sina armar smälter jag en smula. När han frågar om jag ska stanna kan jag inget annat än att ta av mig kläderna och följa med honom. Jag tänker att sex borde få mig att glömma, låta mig få en litet andrum utan Mr K, bara ett litet tag. Men så blir det inte riktigt. Och det känns så konstigt. Som att jag är otrogen när jag inte har någon av dom. Jag har ingen. Kommer alltid vara ensam. Jag vill bara inte inse fakta. Men det är dags nu. Dags att anpassa mig till det här livet. Till det ensamma livet. Utan någon vid min sida. Utan man. Utan barn. Det är så deprimerande. Är det så det här livet kommer att vara? Deprimerande?

{Dagens} hopp

På vägen till jobbet kändes luften ny och jag kunde för ett litet tag faktiskt tro på att jag kan gå vidare. Jag behöver inte vara fast i det här. Känslan håller i sig i flera timmar innan tankarna börjar snurra igen. Men jag har ledsnat på att känna så här. Men så klickar det till i mobilen och jag försöker igen att inte läsa hans meddelande på en gång. Det går inte alls. Är vi nu tillbaka till att skriva varje dag? Jag hoppas det. Och jag hoppas inte det. När han skriver att han ska berätta en historia nästa gång vi ses kan jag bara tänka nästa gång vi ses-nästa gång vi ses- nästa gång vi ses-nästa gång vi ses. Vill han ses? Eller kan nästa gång vi ses lika gärna vara om ett år som det kan vara i morgon? Men hans sätt att inte svara på de frågor jag verkligen vill ha svar på känns som ett stick i hjärtat. Om han nu bara vill vara vänner, varför hör han då av sig så ofta?

Jag vill {ha} allt

På vägen hem från huset på landet skriver jag. Jag vill så förtvivlat få igång konversationen igen men vet inte hur. Att flirta och vara glad och öppen känns så fel. Jag vill bara veta var han står. Eller ja, egentligen vill jag ju bara att han ska komma och lägga sin hand om min nacke och kyssa mig och säga att det är vi för alltid. Men jag skulle nöja mig med att... ja vad skulle jag egentligen nöja mig med? Jag vill inte nöja mig med något. Jag vill vara vansinnigt lycklig. Jag vill ha himmelriket på jorden. Jag vill ha kärlek som svämmar över och mer än så. Jag vill ha passion och hetta och stormande sex. Jag vill ha romantik och vardag med hämtmat soffan. Jag vill ha allt. Är det för mycket begärt? Tydligen om Mr K ska vara inblandad. Jag orkar inte med den här limbon. Varför kan jag då inte bara gå vidare?

Det eviga {envisa} hoppet

Jag känner ett litet oroligt leende när jag ser att han skrivit. Jag försöker dra ut på det, försöker att inte läsa det så fort det klickar i mobilen. Men det går inte. Han undrar om jag är ledig. Han har sett bilderna från huset på landet. Jag känner mig matt och vet inte vad jag ska svara. Kanske låter jag bli. Kanske till i morgon i alla fall. Tröttheten över allt det här svämmar över mig. Jag måste sova. Vill bara sova. Vill inte åka tillbaka i morgon. 

Gå {framåt}

Jag kämpar för att lämna honom bakom mig. Min själ får lite ro när vinden blåser genom mig när jag når huset i landet. Jag vill så gärna att han ska höra av sig. Att han ska kommentera något om att han gick. Men så blir det inte. Jag jobbar för att slippa tänka. Det går inte. Men jag vet att jag måste gå vidare. Jag måste framåt i mitt liv. Jag jobbar och tänker och försöker komma till insikt. Jag lägger ut bild i förhoppning om att han ska se den. Att han bara ska förstå att om han inte gör något nu så är det försent. Så knäpper det till i mobilen och han har hört av sig. Han säger att han älskar fina höstdagar och jag vill bara skrika Jag älskar dig! Men det gör jag inte mer än i mina tankar. Jag svarar och så sitter jag åter i väntan. Varför hör han av sig om han egentligen inte vill prata med mig? Jag kan inte låta bli att fundera. Tänk om vi skulle kunna träffas. Men han kommer bara att säga nej. Jag vet ju det. Hur många gånger ska jag bryta ner mig själv? Timmarna går och han svarar inte. Timmarna går och jag vill bara gråta. 

Blöta {kramar} och ångest

Torsdag kom och gick utan något livstecken. På fredagen verkar han glad att vi skulle ses på kvällen. Jag blir glad men ångesten ligger där, så nära så nära.  Mitt hjärta tar ett hopp när jag ser honom. Jag får en blöt kram och jag vill inte sluta stryka mig på kinden efter kontakten med hans kind. Han kommer och ställer sig vid mig. Så självklart lägger han sin arm om mina axlar. Så självklart lägger jag min arm om hans midja. Jag vill bara krypa in i hans famn men lyckas nästan låta bli. Bara vara nära lite lite till. Vi går ut på dansgolvet och han leker och gör nya saker och jag skrattar. Och så äntligen i hans famn. Vi rör oss med en sån lätthet och närhet att jag blir lycklig. Det är så här det ska vara. När han håller mig hårt vill jag bara dö en smula. Stanna upp i lyckan. Danserna tar slut och jag tror att det inte spelar någon roll. Vi hinner ju med flera. Men så blir det inte. Han säger att han åker hem. Min kompis säger att han ska stanna lite till. Mitt hjärta har stannat. Allt blir svartvitt. Allt blir blekt och tyst. Men ni har ju inte dansat mer och sista dansen säger hon. Men vi har dansat fyra säger han och ler. Allt jag vill göra är att sjunka, försvinna, för nu nu kommer ångesten igen och han flyttar sig längre och längre ifrån mig. Nu är det över hinner jag tänka innan illamåendet sköljer över mig. 

Inte en {date} bara en massa ingenting

Dagens försök att få till en date misslyckas totalt. Övertid på jobbet. Mr K som inte svarar på  meddelanden i tid så jag kan fråga om jag får kommer och fika. Inte för att jag hade haft tid efter jobbet. Han bor ju lite för långt bort. Men att han bara ignorerar mitt försök känns som ett sting i hjärtat. Då är vi alltså tillbaka till ingenting igen. Och jag bara undrar hur länge jag ska hålla på utan att komma någon vart med honom. Men som jag sagt hela sommaren till en vän, man är inte klar före man är klar. Och tydligen vill jag plåga mig själv lite till. Så jag kommer att åka på dans på fredag. Jag kommer att flirta och försöka vara pigg och glad. Jag kommer att försöka få honom att se mig. Jag är inte villig att ge upp än. Orkar inte gå tillbaka till ett intet igen som det inte finns något slut på. Så här finns det ju en liten liten strimma hopp ändå. Fast det egentligen inte gör det. Jag vet att jag borde gå djupare. Att jag borde prata om mer privata saker för att visa att jag bryr mig om honom. Men nu när det känns som att han bara backar känns det inte rätt. För om vi inte kommer varandra närmre så vet han ju då en del som jag inte vill att han ska veta om vi inte går framåt. Livet. Varför ska det vara så svårt?

{Halvtomma} glas

Övertiden på jobbet och möten som måste ske och allt som måste göras innan jag åker. Bortdelegering som inte kan komma igång före årsmöten nästa år. Allt tar knäcken på mig. Och så den ständiga ensamheten. Och Mr K som inte hör av sig. Jag fasar att vi är tillbaka till rutan ett. Fast kanske är det lika bra. Jag har så svårt att se hur jag skulle kunna förklara allt. Han som inte har barn. Jag som ser mina obefintliga chanser försvinna varje månad. Men hur ska jag bara ignorera det som sker när vi ses? När hans kropp är nära min. När hans hand lägger sig runt min nacke. När han stryker med tummen på min handled. När när när. Det är inte obetydligt. Det är underbart. Men så försvinner han och jag kan bara se på. Och fantisera om hur det var, hur allt kunde bli. Ensamhet och barnlängtan och trötthet. Allt på en tisdag. Allt på en gång och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas ta mig härifrån.

Var är {du}?

Teknikens under, teknikens förgörelse. Hade nästan övertalat mig själv om att faktiskt fråga om han bjuder på fika på onsdag men så var jag in och läste våra meddelanden och såg att han var inne på FB för några minuter se. Trots att han sagt god natt för ett bra tag sen. Så då vill han bara inte prata med mig då eller? Jag får se om han hör av sig i morgon men jag har inget hopp. Inte ens hans numera ganska vanliga avslutning med Kram lyckas skingra mitt mörker. Nu är han på väg bort. Frågan är bara om jag kan få honom att vända om. Och vill jag det om han nu så ofta vill försvinna? Ska det vara för mycket begärt att finna någon som tycker om mig? Någon som ser mig? Det är ju bara det att jag trodde att han gjorde det.

Bak{steg}

Ett klick i mobilen när han åker förbi. Jag försöker flirta men det går dåligt. Han svarar inte på mitt meddelande och jag är åter igen säker på att jag är för efterhängsen. Och lika säker på att om jag backar nu, backar han. Om jag driver framåt nu, backar han. Två steg framåt och ett tillbaka känns som om det vore framsteg. Nu känns det mer som två steg bakåt och så ett till bakåt. Mitt samlande på styrka för att fråga om vi ska ses på onsdag har idag bara krympt. Men att träffas på fredag på dans känns inte så lyckat. Jag vill så mycket mer nu. Och det innan vi ens har pussats. Om vi pussas och han inte är bra? Tanken hånar mig. Så mycket tid som jag i så fall kastat bort för att aldrig få igen. Gamla välbekanta tankar kommer på besök. Vem är jag som tror att jag kan få någon att tycka om mig. Jag som inte är intressant. Jag som inte har någonting att säga. Jag som bara är tyst. Jag som inte tycker någonting. Jag som inte syns. Förra helgens eufori är långt borta.

{Kram} och jag smälter lite till

Så kommer det bilder på FB och jag kan inte låta bli att le. Och så går nån timme till och det klickar till i mobilen. Ett litet glatt meddelande och hjärtat rusar. Och när han skickar ett till och jag tydligen finns i hans tankar en stund börjar jag fantisera om när vi kan träffas. Jag vet inte ens om han vill. Men jag hoppas. Och fantiserar. Hur gick det till? Det är så länge sen att jag inte minns en tid när jag inte hade min mur uppe. Hur han lyckas plocka ner den bit för bit, bara så där, det vet jag inte. Men det är väl dags att försöka på riktigt att vara lycklig. Och då måste den ner, då måste någon få komma in. Men samtidigt är rädslan där. Stark och välmående. Som en skyddade filt där allt är välbekant och ensamt. Bättre ensam än sårad, säger rädslan som pockar på uppmärksamhet. Men jag vill inte gå tillbaka dit. Jag vill inte vara i mitt ensamma murad rum om jag kan få vara på gröna ängar med någon annan. Och jag vill så gärna att det är du som är med mig. DU som faktiskt raserar mitt motstånd utan att veta om det.

{Limbo}

Fredagskväll och jag kan inte sluta prata om honom. Allt som har hänt. Allt jag vill ska hända. Och ändå, han har inte hört av sig. Jag tappar lite mer och mer mod med varje andetag. Men om man nu ska sluta vara rädd, då är det bara framåt man kan gå. Så jag skickar meddelande och hoppas han läser. Beslutet att inte höra av mig innan han, innan han står på svensk mark, kasseras. Jag kan inte låta allt bara vara. Vill inte att han drar sig tillbaka igen. Vill inte att han ska få utrymme att backa. Men är så rädd att jag istället kommer att driva honom bort från mig, att han springer. Orkar inte med den här balansgången. Vill bara vara flera steg framåt. Att vara i denna limbo överallt. Det tär. Det tär på mig.

På olika {platser} i världen

Har gått hela dagen och hoppats. Hoppats att det skulle komma ett livstecken innan han åkte idag men nej. Visst, vi sa väl igår att han skulle ha det bra men ändå. Önskar jag fanns i hans medvetande på samma sätt som han i mitt. När han sen har landat i utlandet och varit in på FB utan att höra av sig, då rasar jag lite. Helgens lycka känns långt bort. Åter igen undrar jag om det är nu han drar sig undan. Om det är nu som livet blir gråare. Om han har glömt bort mig. Om jag bara har inbillat mig att det finns något här. Dagar med den här bergochdalbanan tär på mig. Jag måste fråga snart. Måste få veta men om han nu inte vill... Hur blir det då sen? Om han inte vill, vill jag då ha honom i mitt liv? Varför skriver du inte? Varför tänker du inte på mig? 

Min {tur} nu

Alldeles för lätt att fantisera. Alldeles för lätt att tro och hoppas. Vi har ju inte ens pratat om när vi kan träffas. Om han vill träffas. Vi har inte ens pussats. Bara långa kramar och magiska danser. Ändå kan jag redan fantisera om hur vi kan få det. Pappa sa en gång att om han läst mina berättelser jag skrev i mellanstadiet hade han sett till att jag aldrig slutat skriva. Han sa att jag har så mycket fantasi. Drömscenarier i hundratal rullar runt i mina tankar. Vad vi kan göra. När vi kan ses. Hur det kommer att bli. Men jag vet ju inte ens vad han vill. Men jag hoppas. Vågar hoppas. Vet inte hur det gick till riktigt. Eller hur det kommer att gå. Men han har inte skrivit idag. Väntar han som jag på att den andra ska skriva först? Eller finns jag inte i hans tankar som han finns i mina? Jag vill bara att allt ska gå framåt. Jag vill så mycket att jag inte vet hur jag ska hålla igen fantasin. Helgens lyckorus har börjat lägga sig. Allt jag vill är att han ska fylla på mitt rus. Fylla på mitt sargade hjärta.

{Våga} tro

Krystad dag på jobbet. Möglig gurka i lunchen. Glömde nycklar hos mamma på lunchen. En riktig skitdag. Hur kan man gå från så bra humör till detta? Men med ett litet leende ändå när jag tänker på helgen. Nu tänker jag inte tänka, bara göra. Kvällens meddelanden avslutade jag med Kram. Kan han kan jag. Nu åker han bort och jag är ensam kvar men med ett lättare hjärta. För nu vågar jag tro att han också tycker om mig. Lite i alla fall. Ingen mer lek nu. Nu är det lyckan det gäller.

Lång {söndag}

Först ser jag honom inte. Sen så är han där. På dansgolvet utan henne och hjärtat, mitt stackars hjärta, tar en dubbelskutt. Och så ser han så glad ut när han ser mig att jag smälter lite. Alla danser är underbara. Han är underbar. Mina fingrar längs hans skäggstubb, min tumme på hans haka och det tar all min kraft att inte kyssa honom där och då. Omfamningen som blir hårdare och hårdare. När jag tar hans hand och han lätt stryker sin tumme på min handled stannar hjärtat. Hans hand om min nacke gör att jag bara vill ta med honom hem. Där. Då. På en gång. Kroppskontakten när vi står och väntar på om kvällen är slut gör att jag smälter lite till. Jag känner mitt försvar bli mindre och mindre. Nu går det inte. Nu kan jag inte blockera honom igen. Jag ser på honom och Där Är Du. Där är du. Och jag vill ha dig. Och jag önskar så att du vill ha mig. Han säger Vi hörs och tittar på mig och jag hinner undra, Ser du Mig. Sen går han. Vi hinner inte ut från parkeringen innan det klickar till i mobilen. Jag tänker i bilen att nu, nu måste jag få tro att han är intresserad. Att han ser mig. Och hoppet i hjärtat vet inga gränser.

Fler meddelanden när jag kommer hem. Flera på morgonen. Jag vill helst åka till honom på en gång och bara se honom igen. Men han är upptagen och jag också. Tyst på dagen och jag kan inte låta bli att tänka att det är nu som han försvinner. Nu gör han som han brukar och försvinner när vi kommer lite närmare. Jag är så trött eftersom jag inte kunde sova i morse igen. Men så hör jag av honom igen ikväll. Han avslutar med Kram och mitt hjärta... Mitt hjärta. Nu måste jag få välja igen. Välja att faktiskt vara lycklig. Få vara i den här känslan. Få hoppas. Visst borde jag fråga vad han vill men jag väntar lite till.

Ska jag, {ska} jag inte?

Hela dagen har jag funderat hit och dit. Ska jag åka på dans och riskera att allt blir sårbart och uppenbart om de är där tillsammans? Vaknade tidigt så jag vet inte om jag orkar. Men nu har jag bestämt mig. Om han är där med henne, om han faktiskt har en flickvän, finns det två alternativ. Vända på klacken och gå på krogen och dricka mig stupfull. Eller vara mogen och säga att om jag vetat att han har en flickvän skulle jag inte ha skrivit som jag gjorde igår. Då borde väl även Mr K förstå att det inte är ok att flirta så om han är upptagen (och sen gå på krogen och dricka mig stupfull)? Jag är så nervös att jag knappt kan äta. Ingenting smakar. Nervös. Men tänk om... tänk om han inte är där med henne? Då kan det bli... underbart... Nu åker jag. Nu får det bära eller brista.

Att Mr Best Ex har hört av sig och tycker att vi borde ses, det tänker jag ignorera lite.

Fredags{krasch}

Så kommer det ett meddelande mitt i natten. Och jag kan inte låta bli att tänka: Men om han tänker på mig då... Om han skriver till mig mitt i natten då... Hoppet pockar och vill in i hjärtat igen. När han dessutom skriver när han är på jobbet är det svårt att hålla hjärtat stilla. När jag ser på Facebook, detta eviga FB, att vad jag tror är hans ex, tänk om det inte är ett ex tänk om de faktiskt fortfarande är tillsammans, ska till samma ställe som Mr K i morgon kraschar jag. Hemma hos mamma med henne i fåtöljen bredvid kraschar jag tyst tyst inombords. Sen klickar det till i mobilen gång på gång och hans skriver och jag skriver i alla fall. Sakta börjat hoppet komma tillbaka. Skulle han flirta så om han verkligen har en flickvän? När han avslutar är det med sexanspelningar och kraschen har blivit ett tvivel och hopp i samma känsla. Han ska kanske på dans i morgon. Om hon nu är här uppe så åker väl hon också på dans. Orkar jag vara på samma ställe som de två? Orkar jag se dom? Jag vet inte. Inte alls.

Det eviga {spelet}

Först blir hon sparkad men sen inte. Hur ska man förhålla sig till allt egentligen? Men gladare och bättre stämning efter några dagars förvirring. Men pessimist som jag är så kan jag inte låta bli att undra...

Kvällens lilla Hello gör mig mest matt. Jag har ju kommit en bit. Jag kan ju låta bli att tänka på honom. Men så kommer det små trevande meddelanden som ställer allt på ända. Att de kommer samtidigt som meddelanden från Mr Best Ex är ju bara att förvänta. Så fort han känner att jag är på väg bort så kommer det ett som gör att jag återigen undrar varför det inte kunde fungera mellan oss. Men han är ju bara en i raden av personer som inte vill ha mig. Som inte längtar efter mig. Bara mig. Hur svårt ska det egentligen vara?

Men Mr K. Nu väntar jag igen. Det måste finnas mer i livet än väntan. Jag orkar inte leka längre. Jag vill kunna skriva när jag vill. Jag vill inte behöva tänka på att inte svara före det gått några timmar. Vill inte behöva tänka på hur mycket jag skriver. Jag vill inte spela spelet längre.

Inte bara tåg, du tog {båten} oxå

Ikväll har jag letat bortsprungen kissemiss. Allt för att distrahera tankarna. Det kom ett svar ikväll. Och ja, om man är där det inte finns så mycket mottagning så är det kanske svårt att svara. Inte för att han skrev något om det. Inte för att jag egentligen tror att han tänkte på det. Men han skrev när han var på väg hem och ett till. Nu vill jag ju bara att han ska svara på mitt senaste meddelande. Jag känner hur jag glider mer och mer tillbaka till gamla välbekanta vanor. Väntan väntan.

Sluta vänta. Börja leva livet istället.

Du tar till och med {tåget} bort från mig

Han svarar till slut och frågar vad som händer i helgen. Jag svarar och så är väntan igång igen. Denna eviga väntan. Förut trodde jag att frågan om helgen var för att kolla av var vi hade varandra. Nu undrar jag om det bara är en utfyllnadsfrågan. Framför allt undrar jag varför det tar så mycket tid till att slå ner mina känslor.

Men svaret kommer på förmiddagen och han är redan på väg bort. Bort från mig. Så talande. Bort med tåg till roligheter som jag önskar att jag kunde vara med på. Meddelanden blir flera och tätare. Sista avslutar han med Kram. Jo tack, jag vill gärna kramas... Mitt fyllemeddelande i natt har han inte svarat på.

Inte ens meddelanden från Mr Best Ex kan skingra mina tankar. Fast jag försöker.

{Önskar} likgiltighet

Fortfarande kaos på jobbet. Fortfarande kaos i livet. Jag försöker att inte tänka på ensamheten. Inte tänka på Mr K. Så idag klickade det till och jag fick ett litet meddelande. All kraft som krävs för att jag inte ska läsa på en gång. All kraft som borde gå till annat. Svarade och nu är det som vanligt. Väntan. Denna eviga väntan. Inget svar. Önskar så att jag inte brydde mig. Önskar att jag var stark nog och bara kunde strunta i allt. Han vill ju inte. Inte egentligen.

Oro i {livet}

Olustigt på jobbet. Fördelen att jag inte hinner tänka så mycket på Mr K. Hur jobbar man med någon som i princip har fått sparken men som inte vill sluta? När man egentligen inte ska bete sig annorlunda? Olustigt och oroligt. Hur kan man försöka vara lycklig?

Dags att {välja} lycka

Den enorma tystnaden. Den kväver mig sakta. I armarna på en annan ligger den där som en filt över mig. Allt jag vill är att sparka av mig filten och skrika åt dig: JAG ÄR HÄR! VAR ÄR DU?!? Men jag ligger stilla i en annans armar och försöker sparka undan tankarna på dig. Ensamheten forsar fram och jag gråter över alla liv som inte blev av. Alla önskningar som inte blev annat än tomma drömmar. Döda drömmar. Aldrig trodde jag att livet skulle bli så ensamt. Men i försök att faktiskt välja lycka valde jag att umgås med vänner ikväll. Paj och vaniljvisp istället för dans om du nu skulle vara där. Att se dig, att dansa med dig. Nej jag väljer lycka istället. Det tar emot.

Glömma {allt} för en liten stund

Det är så tyst utan dina ord. Det är så ensamt utan dina tankar. Jag vet ju att jag måste glömma dig. Jag vet att du inte är tillräckligt intresserad. Annars borde du ju ha hört av dig. Kan någon inte bara slå något hårt i huvet på mig så att jag glömmer allt. Glömmer dina smekningar på min rygg. Glömmer din självklara godhet när vi är nära. Glömmer hur vi är på samma våglängd. Glömmer hur naturligt allt känns när vi får vara vi ett tag. Bara glömmer allt.

{Kaos}

Inget svar i morse. Vi verkar vara så långt ifrån där vi var. Men ett litet kort i eftermiddagens jobbkaos. Stressad men lite glad. Men ingen fråga. Inget att spinna vidare på. Jag skickar i alla fall ett tillbaka nu ikväll som han läser på en gång. Men inte svarar han. Middag på restaurang skingrar tankarna. I säkert flera minuter i taget. Vad är det för fel på mig? Kaos på jobbet. Kaos i livet. Kaos.

Att höra av mig eller {inte}

Nu har det gått ett dygn igen utan att jag hört något. Visserligen har inte jag heller hört av mig. Jag känner mig som fjorton. ”Jag skrev sist så det är hans tur.” Jag vill så gärna skriva. Jag vill så gärna att vi ska komma tillbaka till där vi var för några veckor sen. Innan han plötsligt inte hörde av sig på en vecka. Vad var det som hände? Men vad ska jag skriva? Jag har inte någon riktig anledning att höra av mig… Jag mår lite illa. Men om jag nu försöker att verkligen gå framåt i livet, om jag nu ska försöka att välja att vara lycklig, då borde jag bara skriva något. Så nu gör jag det. Nu. Snart.

Väntan och {längtan}

Har jag inget liv? Varför surrar så många tankar hela tiden kring honom? Rädslan när han inte hör av dig. (Rädslan när han gör det.) Hela dagen gick utan att jag hörde något. Som alltid så tänker jag att jag borde bara sluta bry mig. Han är inte för mig. Om han var intresserad borde han ju höra av sig? Han borde inte bara ha gått från dansen. Fast jag vet ju att han gör så. I meddelandet skrev jag ingen fråga. Jag tänkte inte så mycket på det när jag skrev det men är det så att han vara hör av sig när jag frågar något? Malande bara fortsätter. Varför varför varför? Men det är som att han känner av när jag har gett upp. När jag är nära att släppa honom. Ikväll hade jag lagt mig när det knäppte till i mobilen. Ett litet meddelande som gjorde mig så glad. Han spann vidare på det jag skrev och det var sent. Så lite finns jag väl i hans tankar? Lite kan jag väl hoppas? Vi skickade bara några meddelande som vi brukar. Och så avslutar han med Kram. Och jag är fast. Igen.

Att {tro} eller inte tro

Och så pirret och lyckan och ångesten när det knäpper till i mobilen och han faktiskt har svarat på mitt meddelande. Varför svarar han inte på så länge ibland? Och varför blir jag så glad för det lilla? Sen blir jag så ledsen när vi inte kommer att ses i kväll. Hur kul kommer det då att bli? Det är bara att försöka dansa och ha roligt men jag tror att det kommer att ligga ett moln över mig. Och så varför har han inte svarat på mitt meddelande jag skickade i morse?

Vissa {dagar}

Din tystnad slår hål på mig. Poppar sönder de bubblor av drömmar om oss som jag hängt som skydd runt min sargade själ. Jag vill så mycket. Jag trodde att jag inte var ensam. Jag trodde att du också ville. Hur har jag än en gång förstått allt så fel? Alla sena funderingar på hur jag har det, alla små berättelser om vad du gjort. Nästan varje dag. Nästan varje kväll. Och så plötsligt ingenting. Bara tystnad. Tystnad.