Tid att {välja}

Dagarna går och jag pendlar mellan att satsa och att lägga ner, flera gången om dagen. Han har ju inte hört av sig. Då är det kanske försent? Bara för att han medgav att vi flirtat betyder inte det att han är intresserad nu. Då borde han väl ha hört av sig? Då är det lika bra att lägga ner. Lägga ner på riktigt. Men om han faktiskt är intresserad då viskar mitt hjärta. Ge inte upp, satsa lite till viskar det. De få som jag pratar med om det här, de få som vet att han finns ställer sig på olika sidor. Visst tycker han om dig men inte lika mycket som du tycker om honom. Ska du inte ha någon som är mer framåt? Nån som tar tag i saken och visar vad han vill, säger vad han vill? Och jag blir rädd och backar. Ska du inte ge det en chans säger andra, nu när du vet att det finns en möjlighet? Det är de rösterna jag vill höra på men vet inte om jag vågar. Vet inte om mitt hjärta orkar med mer besvikelser.

När jag ser att han ringer på jobbet hoppar jag till och vet inte hur jag ska svara. Han har ringt fel men vi pratar lite. Besvikelsen står över mig som en kalldusch när jag inser att vi inte kommer att vara på samma ställe i helgen. Han har så lätt slagit sönder mina förhoppningar och hela eftermiddagen blir förvirrad och okoncentrerad. Jag som försökt tuffa till mig för att reda ut det här när vi ses nästa gång. Nu vet jag inte när nästa gång blir och det tär på mig, på mitt hjärta. För jag vet att det är dags att bestämma mig. Bestämma om jag ska försöka lite till eller om jag ska ge upp. Ge upp låter konstigt. Att satsa låter skrämmande. Jag vet inte ens hur jag skulle börja ta kontakt nu. Kanske jag ska ge mig några dagar till att vela?

Skölden har {sprickor}

Smärtan att än en gång se Mr K tillsammans med en tjej chockar mig. Speciellt efter att vi hörts och flirtat bara några kvällar innan. Sen att han bara hejar och ler på håll känns bara fel. Kvällen kunde inte ha varit mer smärtsam. Han och den nya dansar nästan hela kvällen. Jag vill bara åka hem. En än gång har jag tydligen missuppfattat allt.

Sen dess har det varit tyst så tyst. Inte ett pip inte en mening.

Jag fasar när vi åker till samma ställe efter nån månad. Mår illa och är rädd och irriterad. Tänk om de är där tillsammans och det blir på samma sätt än en gång? Jag hinner inte sätta på mig hela skölden innan vi åker. Känner att den är lite trasig att där där kan han komma in även om jag inte vill. Hjärtat bankar obönhörligt. Men han är ensam och han kommer så självklart fram och så självklart lägger han armen om mig och står så. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur kroppen. Vi dansar och det är som om ingen tid har försvunnit allt är som det är när det är som bäst.

Plötsligt kommer det fram att jag inte har haft fel i alla fall. Jag får höra av någon att han medger att vi har flirtat och jag vill bara sjunka genom jorden. Man ångrar bara saker man inte gjort surrar det om och om igen i mitt huvud. Men det finns inte tid att prata om det även om det känns som att han plötsligt har någonting att säga. Men vi har inte tid för mer än att vara nära. När jag ser honom le smälter mitt hjärta igen och jag kan inte mer än att tänka jävlar nu blir det svårt igen.

Men fortfarande väntar jag. Fortfarande är det tyst.