Jag plöjer romantiska filmer på Netflix. Allt för att få lite kärlek i livet. Allt för att inse vad det är jag vill ha. En omöjlig önskan. Ett liv med kärlek. Kanske inte himlastormande. Kanske inte uppslukande eller förgörande. Men med kärlek. Omtanke. En tro på en bättre framtid. Men allt är tyst.
Jag träffade en annan. En som jag kan vara mig själv med. En som är omtänksam. Snäll. Är bra på att hångla. Som verkar trivas i mitt sällskap. Men. Alltid detta men. Han verkar inte tycka om mig lika mycket. Han är inte förälskad. Jag vägrar tippa över och känna för mycket om vi inte är på väg åt samma håll. Det vill jag så gärna intala mig själv. Men ändå ligger jag här med tårar i ögonen. Nu har det gått en vecka utan att vi har hörts. Fast vi verkade vara så pass långt in i förhållandet att jag tycker att vi faktiskt borde tala med varann och faktiskt göra slut om vi inte ska gå framåt. Men nej. Det verkar faktiskt inte vara relevant. Och han saknar mig inte. Inte så mycket att det är värt att höra av sig. Alltså vill han inte. Inte han heller. Vad är det för fel på mig? Är så otroligt trött på att vara ensam.
