Blöta {kramar} och ångest

Torsdag kom och gick utan något livstecken. På fredagen verkar han glad att vi skulle ses på kvällen. Jag blir glad men ångesten ligger där, så nära så nära.  Mitt hjärta tar ett hopp när jag ser honom. Jag får en blöt kram och jag vill inte sluta stryka mig på kinden efter kontakten med hans kind. Han kommer och ställer sig vid mig. Så självklart lägger han sin arm om mina axlar. Så självklart lägger jag min arm om hans midja. Jag vill bara krypa in i hans famn men lyckas nästan låta bli. Bara vara nära lite lite till. Vi går ut på dansgolvet och han leker och gör nya saker och jag skrattar. Och så äntligen i hans famn. Vi rör oss med en sån lätthet och närhet att jag blir lycklig. Det är så här det ska vara. När han håller mig hårt vill jag bara dö en smula. Stanna upp i lyckan. Danserna tar slut och jag tror att det inte spelar någon roll. Vi hinner ju med flera. Men så blir det inte. Han säger att han åker hem. Min kompis säger att han ska stanna lite till. Mitt hjärta har stannat. Allt blir svartvitt. Allt blir blekt och tyst. Men ni har ju inte dansat mer och sista dansen säger hon. Men vi har dansat fyra säger han och ler. Allt jag vill göra är att sjunka, försvinna, för nu nu kommer ångesten igen och han flyttar sig längre och längre ifrån mig. Nu är det över hinner jag tänka innan illamåendet sköljer över mig.