Det ensamma livet

Jag plöjer romantiska filmer på Netflix. Allt för att få lite kärlek i livet. Allt för att inse vad det är jag vill ha. En omöjlig önskan. Ett liv med kärlek. Kanske inte himlastormande. Kanske inte uppslukande eller förgörande. Men med kärlek. Omtanke. En tro på en bättre framtid. Men allt är tyst.

Jag träffade en annan. En som jag kan vara mig själv med. En som är omtänksam. Snäll. Är bra på att hångla. Som verkar trivas i mitt sällskap. Men. Alltid detta men. Han verkar inte tycka om mig lika mycket. Han är inte förälskad. Jag vägrar tippa över och känna för mycket om vi inte är på väg åt samma håll. Det vill jag så gärna intala mig själv. Men ändå ligger jag här med tårar i ögonen. Nu har det gått en vecka utan att vi har hörts. Fast vi verkade vara så pass långt in i förhållandet att jag tycker att vi faktiskt borde tala med varann och faktiskt göra slut om vi inte ska gå framåt. Men nej. Det verkar faktiskt inte vara relevant. Och han saknar mig inte. Inte så mycket att det är värt att höra av sig. Alltså vill han inte. Inte han heller. Vad är det för fel på mig? Är så otroligt trött på att vara ensam.

Tiden rinner {iväg}

Sommarn och hösten försvann i ett stilla dunkel. Fullt av tårar och ensamhet. I slutet på juli tog jag mig i kragen och frågade Mr K om vi inte kunde försöka, om han var intresserad. Men nej. Inte tillräckligt intresserad tydligen. Alla dessa tårar.

Men så började allt igen och flirtandet, flirtandet.

Hur kan allt vara precis likadant men ändå så förändrat? Tårarna rinner igen. Tårar av smärta. Tårar av ensamhet. Jag vet att jag inte borde. Borde inte tänka på honom. Men en danskväll blev en middag med vänner istället och det var roligt, mysigt, flirtigt och nervöst. Vi hamnade i samma säng och jag fick äntligen känna hans läppar mot mina. Ok, inga fyrverkerier och då, just då tänkte jag att ja det kanske inte är så bra ändå. Jag kommer inte behöva tänka på honom, eftersom det här inte kommer att leda någonstans eftersom vi inte känner något. Och vi pratade länge om det. Vi pratade om varför vi inte kommer någonstans. Och han pratade om att han är rädd och samtidigt ute efter himlastormande känslor. Och jag pratade om att jag är intresserad och tycker att så fort vi kommer  någonstans så... Så backar jag, sa han. Ja. Så är det ju. Men om han inte vågar, om han fortfarande kanske har känslor för någon annan, någon annan som jag förstått har haft hans hjärta, ja då kan vi inte försöka. Då måste vi dra ner på flirtandet.

Men det finns ju något mellan oss sa jag och nu skär det i hjärtat att skriva det. Ja det finns en attraktion mellan oss sa han, annars skulle vi inte ligga här. Och jag trodde att jag skulle klara av det här, att vi inte ska bli vi. Det kändes som att det var lugnt. Jag hade accepterat det. Men nu några dagar senare ligger jag här i sängen och tårarna vill inte sluta rinna. Och inget har jag hört från honom sen dess. Och jag vet, vet att jag bara väntar på att han ska skriva och säga att han vill försöka. Att skit samma om han är rädd, nu försöker vi. Eller bara att han ska höra av sig så vi vet hur det kommer att bli. Så det inte blir konstigt på jobbet. Väntar på att han ska börja flirta igen. Men han sa nej. Han sa nej. Hur ska jag kunna gå framåt? Utan honom?