Att {räkna} till tío

Det är slut på mitt tålamod. Jag har ingen kraft att tygla mitt dåliga humör. Och jag tror att det börjar märkas på jobbet. Ingenting som jag orkar göra något åt. Ingenting jag vill göra något åt. Jag vill bara vara ledsen. Vill bara få vara i fred. Timmarna är få som jag är glad. Lycklig minns jag inte ens. Och tiden snurrar på alldeles för fort. Jag hinner inte andas. Hur kunde livet bli så här? Hur kunde det bli så ensamt?

Tillbaka till {ensamheten}

Den här ensamheten tar kol på mig. Och den är bara i början av tomheten som kommer. Jag vet det och jag mår illa. I fredags var det meddelanden hela dagen igen. Jag vacklar mellan detta eviga, spela spelet eller bara vara mig själv och säga vad jag vill. All denna tankeverksamhet tär på mig. Till slut frågar jag om vi ska ses eftersom vi hade samma planer. Och jag bara undrar, hade vi samma planer eller sa han bara så när jag berättade vad jag ville göra? Hjärtat bultade hårdare när han avslutade på jobbet och sa att vi skulle höras om att ses. Det bultade ännu hårdare, högre när han skickar meddelande senare på kvällen och vi planerade lördagen. En skogsdate! Ok. Jag såg det som en date. Vad han såg det som vet jag inte. En skön promenad med korg i skogen blev det och middag. När han nämner barn darrar jag. Tänk om han faktiskt skulle vara intresserad. Skulle allt bara försvinna för att han vill ha barn? Barnsmärtan i hjärtat gör att det blir svårt att andas. Och jag pratade alldeles för mycket. Antar jag. Kändes det som. Prat i soffan. Massage i soffan som jag var skyldig. Och sen ingenting mer och jag far hem med en besvikelse som sköljer över mig flera dagar. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Det maler och maler i mig hela vägen hem och nu flera dagar senare. Men ändå. Varför bjöd han på middag? Varför verkar han ta reda på om vi kommer att ses snart igen? Men när jag skriver att jag kommit hem så svarar han lite kort bara. Inse. Bara inse. Snälla. Mitt humör dippar och jag kan inte göra annat än att gråta mig till sömns.

Ikväll skulle vi ha varit på samma ställe men jag valde att inte åka. Jag kan inte fortsätta vara överallt där han är. Vem ska då ta hand om mitt sårade hjärta? Men jag ville så gärna. Så när han hör av sig och undrar om jag fått förhinder så lättar mitt hjärta för ett ögonblick. Men meddelandet är kort. Jag svarar och tänker att jag inte borde svara på hans sista svar. Jag kommer bara att bli besviken. Och det blir jag. Inget svar. Tomheten sprider sig. Det mörka tar över mitt hjärta, min själ. Jag undrar hur jag ska orka vara ensam igen. Igen... Jag har aldrig haft honom. Bara en flirt. Jag hoppas att han inser att vi har i alla fall haft en fling. Men hoppet och önskan som fanns där gjorde livet enklare att liva för ett ögonblick. Att behöva gå tillbaka till ensamheten. Till mörkret. Jag bara undrar hur jag ska orka.

Två {steg} framåt tre steg tillbaks

Plötsligt är det som att vi bara hörs på jobbet. Det vill jag inte men nu blir det bara så. Jag har problem och då blir det han som ska fixa. Jag försöker att inte bry mig när vi skickar meddelanden hela dagen. Jobbets fix stökar vi undan lätt och så fortsätter vi. Mitt hjärta vill ta ett extra litet steg när han börjar fråga om vi kommer att ses i helgen. Men jag åkte bort och vi kom inte iväg på samma dans. Min besvikelse hotar att sprängas i mitt hjärta när jag inser att han inte är där. Försöker att glömma bort och ta till vara på kvällen ändå.

Nu är kvällen räddad säger Den dansanta som kommer och ger mig en kram så fort han ser mig. Precis vad jag tänkte när jag såg honom. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag funderar på hur det skulle vara om han singel. Någon som faktiskt visar att han tycker om mig. Han tar mig om nacken och jag smälter. Hans lätta strykningar i håret får mig att darra. När det är underbart stakar han sig och ger mig komplimanger som jag bevarar i min själ. Jag önskar bara att det var någon annan som gav dom.

Så är det måndag och det kommer ett litet meddelande på jobbet. Och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag inser att Mr K hör av sig bara för att prata lite. Och så gör vi det av och till hela dagen. När han drar upp att han har en massage innestående vill mitt hjärta så gärna börja hoppas igen att vi ska ses snart. Han säger att han ska försöka ta sig till stan men mitt ledsna hjärta och min trasiga själ kan inte hoppas. För sen så blir det som det alltid blir, han inser vad som håller på att ske och han backar. Igen. Och det gör ont. Igen.

Ge upp, gå {vidare}

Inte ens tiden verkar förstå hur den ska hjälpa mig att gå vidare. Men sakta sakta börjar jag ge upp. Jag tänker inte på hur han höll mig. Inte på hur han drog min hand över hans bak. Inte på hur han småflirtade. Jag försöker tänka på hur han inte höll mig nära nära. Försöker tänka på hur jag kände att han gled från mig. Försöker tänka på att han valde att dansa med någon annan. Försöker tänka på att han inte hört av sig. Men det är som en liten liten vass kniv vrids om i hjärtat varje gång. Men det är kanske det som behövs.

För att få lite frid försöker jag göra saker hela tiden. Jag åker på tjejresa. Jag hinner tänka att det här går ju bra. Bara för att jag hinner tänka att jag kan släppa honom ur mina tankar. Han har samma förmåga som Mr Best Ex. Så fort jag känner mig lättare, så fort jag börjar känna att draget inte är där så hör dom av sig. Naturligtvis hör Mr K av sig i helgen. Och så är han där, konstant i min tankevärld. Men ja jag vet ju, det är inte lönt att tro att han ska ändra sig. Han vill inte han vill inte han vill inte. Jag vill. Men det är som vanligt helt oväsentligt. Min vilja i mitt liv. Hur kan det inte ha någon betydelse för mitt liv?

All den här tiden som tas upp av killbekymmer, varför kan jag inte bara ta vara på den?