Under {ytan}

Måndagen består mest av ångest och försök att inte börja gråta varje gång något litet går på tok. Naturligtvis går väldigt mycket på tok. Jag har bara väntat på att jag ska krascha. Sju månader har gått sedan pappa gick bort. Kanske är det dags nu. Jag känner mig så skör. Allt ligger strax under ytan och jag vill bara gå hem och krypa ner i soffan och gråta. Går en promenad med en vän och hör om hennes kärleksproblem. Det gäller att sätta allt i perspektiv tror jag. Efter några timmar ute i hösten med regnet hängandes över mig känns det lite bättre. Tillräckligt för att jag ska kunna somna. En välsignelse i sig.