Min {tur} nu

Alldeles för lätt att fantisera. Alldeles för lätt att tro och hoppas. Vi har ju inte ens pratat om när vi kan träffas. Om han vill träffas. Vi har inte ens pussats. Bara långa kramar och magiska danser. Ändå kan jag redan fantisera om hur vi kan få det. Pappa sa en gång att om han läst mina berättelser jag skrev i mellanstadiet hade han sett till att jag aldrig slutat skriva. Han sa att jag har så mycket fantasi. Drömscenarier i hundratal rullar runt i mina tankar. Vad vi kan göra. När vi kan ses. Hur det kommer att bli. Men jag vet ju inte ens vad han vill. Men jag hoppas. Vågar hoppas. Vet inte hur det gick till riktigt. Eller hur det kommer att gå. Men han har inte skrivit idag. Väntar han som jag på att den andra ska skriva först? Eller finns jag inte i hans tankar som han finns i mina? Jag vill bara att allt ska gå framåt. Jag vill så mycket att jag inte vet hur jag ska hålla igen fantasin. Helgens lyckorus har börjat lägga sig. Allt jag vill är att han ska fylla på mitt rus. Fylla på mitt sargade hjärta.