{Limbo}

Fredagskväll och jag kan inte sluta prata om honom. Allt som har hänt. Allt jag vill ska hända. Och ändå, han har inte hört av sig. Jag tappar lite mer och mer mod med varje andetag. Men om man nu ska sluta vara rädd, då är det bara framåt man kan gå. Så jag skickar meddelande och hoppas han läser. Beslutet att inte höra av mig innan han, innan han står på svensk mark, kasseras. Jag kan inte låta allt bara vara. Vill inte att han drar sig tillbaka igen. Vill inte att han ska få utrymme att backa. Men är så rädd att jag istället kommer att driva honom bort från mig, att han springer. Orkar inte med den här balansgången. Vill bara vara flera steg framåt. Att vara i denna limbo överallt. Det tär. Det tär på mig.