Det {ensamma} livet

Trots att helgen har gått i ett så har jag inte lyckats sluta tänka på honom. Men när han hör av sig på lördagen kände jag att nej nu behöver jag inte svara på en gång. Inte åkte jag på dans heller. Jag försöker verkligen. Jag pratar med en vän och känner att nu får det nog vara slut. Orkar inte med allt upp och ner. Orkar inte tro och hoppas mer. Men att resignera. Jag hatar att gå tillbaka till ett liv, till ett tänkande, där jag inte har honom i mitt liv. Till att vara ensam. Igen. Fast jag är ju det nu också. Men inte på samma sätt. Ger jag upp nu så ger jag upp på framtiden känns det som. Men jag orkar bara inte med det här mer. Och så kommer det ett livstecken ikväll och jag ångrar nästan att jag inte åkte på dans i alla fall. Och så nya frågor. Men jag tror inte att han är intresserad. Jag måste börja tro att han inte är intresserad. Sluta hoppas. Det är dags nu.

Hela helgen har jag försökt att sluta tänka på honom. Jag har till och med träffat Mr Best Ex. Allt för att börja tänka på något annat, någon annan. Och när jag sitter där vid köksbordet mittemot honom känns allt så bekvämt på ett sätt samtidigt som det är konstigt. Jag har så svårt att inse att det är mer än tio år sedan han bröt. Tio år sedan han gick sin väg. Och ändå har han ett grepp om mig. Han kan få mig till allt. Han behöver bara fråga och jag skulle gå genom eld för honom. När han sluter mig i sina armar smälter jag en smula. När han frågar om jag ska stanna kan jag inget annat än att ta av mig kläderna och följa med honom. Jag tänker att sex borde få mig att glömma, låta mig få en litet andrum utan Mr K, bara ett litet tag. Men så blir det inte riktigt. Och det känns så konstigt. Som att jag är otrogen när jag inte har någon av dom. Jag har ingen. Kommer alltid vara ensam. Jag vill bara inte inse fakta. Men det är dags nu. Dags att anpassa mig till det här livet. Till det ensamma livet. Utan någon vid min sida. Utan man. Utan barn. Det är så deprimerande. Är det så det här livet kommer att vara? Deprimerande?