Den här ensamheten tar kol på mig. Och den är bara i början av tomheten som kommer. Jag vet det och jag mår illa. I fredags var det meddelanden hela dagen igen. Jag vacklar mellan detta eviga, spela spelet eller bara vara mig själv och säga vad jag vill. All denna tankeverksamhet tär på mig. Till slut frågar jag om vi ska ses eftersom vi hade samma planer. Och jag bara undrar, hade vi samma planer eller sa han bara så när jag berättade vad jag ville göra? Hjärtat bultade hårdare när han avslutade på jobbet och sa att vi skulle höras om att ses. Det bultade ännu hårdare, högre när han skickar meddelande senare på kvällen och vi planerade lördagen. En skogsdate! Ok. Jag såg det som en date. Vad han såg det som vet jag inte. En skön promenad med korg i skogen blev det och middag. När han nämner barn darrar jag. Tänk om han faktiskt skulle vara intresserad. Skulle allt bara försvinna för att han vill ha barn? Barnsmärtan i hjärtat gör att det blir svårt att andas. Och jag pratade alldeles för mycket. Antar jag. Kändes det som. Prat i soffan. Massage i soffan som jag var skyldig. Och sen ingenting mer och jag far hem med en besvikelse som sköljer över mig flera dagar. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Bara inse att han inte är intresserad. Det maler och maler i mig hela vägen hem och nu flera dagar senare. Men ändå. Varför bjöd han på middag? Varför verkar han ta reda på om vi kommer att ses snart igen? Men när jag skriver att jag kommit hem så svarar han lite kort bara. Inse. Bara inse. Snälla. Mitt humör dippar och jag kan inte göra annat än att gråta mig till sömns.
Ikväll skulle vi ha varit på samma ställe men jag valde att inte åka. Jag kan inte fortsätta vara överallt där han är. Vem ska då ta hand om mitt sårade hjärta? Men jag ville så gärna. Så när han hör av sig och undrar om jag fått förhinder så lättar mitt hjärta för ett ögonblick. Men meddelandet är kort. Jag svarar och tänker att jag inte borde svara på hans sista svar. Jag kommer bara att bli besviken. Och det blir jag. Inget svar. Tomheten sprider sig. Det mörka tar över mitt hjärta, min själ. Jag undrar hur jag ska orka vara ensam igen. Igen... Jag har aldrig haft honom. Bara en flirt. Jag hoppas att han inser att vi har i alla fall haft en fling. Men hoppet och önskan som fanns där gjorde livet enklare att liva för ett ögonblick. Att behöva gå tillbaka till ensamheten. Till mörkret. Jag bara undrar hur jag ska orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar