Det eviga {envisa} hoppet

Jag känner ett litet oroligt leende när jag ser att han skrivit. Jag försöker dra ut på det, försöker att inte läsa det så fort det klickar i mobilen. Men det går inte. Han undrar om jag är ledig. Han har sett bilderna från huset på landet. Jag känner mig matt och vet inte vad jag ska svara. Kanske låter jag bli. Kanske till i morgon i alla fall. Tröttheten över allt det här svämmar över mig. Jag måste sova. Vill bara sova. Vill inte åka tillbaka i morgon. 

Gå {framåt}

Jag kämpar för att lämna honom bakom mig. Min själ får lite ro när vinden blåser genom mig när jag når huset i landet. Jag vill så gärna att han ska höra av sig. Att han ska kommentera något om att han gick. Men så blir det inte. Jag jobbar för att slippa tänka. Det går inte. Men jag vet att jag måste gå vidare. Jag måste framåt i mitt liv. Jag jobbar och tänker och försöker komma till insikt. Jag lägger ut bild i förhoppning om att han ska se den. Att han bara ska förstå att om han inte gör något nu så är det försent. Så knäpper det till i mobilen och han har hört av sig. Han säger att han älskar fina höstdagar och jag vill bara skrika Jag älskar dig! Men det gör jag inte mer än i mina tankar. Jag svarar och så sitter jag åter i väntan. Varför hör han av sig om han egentligen inte vill prata med mig? Jag kan inte låta bli att fundera. Tänk om vi skulle kunna träffas. Men han kommer bara att säga nej. Jag vet ju det. Hur många gånger ska jag bryta ner mig själv? Timmarna går och han svarar inte. Timmarna går och jag vill bara gråta. 

Blöta {kramar} och ångest

Torsdag kom och gick utan något livstecken. På fredagen verkar han glad att vi skulle ses på kvällen. Jag blir glad men ångesten ligger där, så nära så nära.  Mitt hjärta tar ett hopp när jag ser honom. Jag får en blöt kram och jag vill inte sluta stryka mig på kinden efter kontakten med hans kind. Han kommer och ställer sig vid mig. Så självklart lägger han sin arm om mina axlar. Så självklart lägger jag min arm om hans midja. Jag vill bara krypa in i hans famn men lyckas nästan låta bli. Bara vara nära lite lite till. Vi går ut på dansgolvet och han leker och gör nya saker och jag skrattar. Och så äntligen i hans famn. Vi rör oss med en sån lätthet och närhet att jag blir lycklig. Det är så här det ska vara. När han håller mig hårt vill jag bara dö en smula. Stanna upp i lyckan. Danserna tar slut och jag tror att det inte spelar någon roll. Vi hinner ju med flera. Men så blir det inte. Han säger att han åker hem. Min kompis säger att han ska stanna lite till. Mitt hjärta har stannat. Allt blir svartvitt. Allt blir blekt och tyst. Men ni har ju inte dansat mer och sista dansen säger hon. Men vi har dansat fyra säger han och ler. Allt jag vill göra är att sjunka, försvinna, för nu nu kommer ångesten igen och han flyttar sig längre och längre ifrån mig. Nu är det över hinner jag tänka innan illamåendet sköljer över mig. 

Inte en {date} bara en massa ingenting

Dagens försök att få till en date misslyckas totalt. Övertid på jobbet. Mr K som inte svarar på  meddelanden i tid så jag kan fråga om jag får kommer och fika. Inte för att jag hade haft tid efter jobbet. Han bor ju lite för långt bort. Men att han bara ignorerar mitt försök känns som ett sting i hjärtat. Då är vi alltså tillbaka till ingenting igen. Och jag bara undrar hur länge jag ska hålla på utan att komma någon vart med honom. Men som jag sagt hela sommaren till en vän, man är inte klar före man är klar. Och tydligen vill jag plåga mig själv lite till. Så jag kommer att åka på dans på fredag. Jag kommer att flirta och försöka vara pigg och glad. Jag kommer att försöka få honom att se mig. Jag är inte villig att ge upp än. Orkar inte gå tillbaka till ett intet igen som det inte finns något slut på. Så här finns det ju en liten liten strimma hopp ändå. Fast det egentligen inte gör det. Jag vet att jag borde gå djupare. Att jag borde prata om mer privata saker för att visa att jag bryr mig om honom. Men nu när det känns som att han bara backar känns det inte rätt. För om vi inte kommer varandra närmre så vet han ju då en del som jag inte vill att han ska veta om vi inte går framåt. Livet. Varför ska det vara så svårt?

{Halvtomma} glas

Övertiden på jobbet och möten som måste ske och allt som måste göras innan jag åker. Bortdelegering som inte kan komma igång före årsmöten nästa år. Allt tar knäcken på mig. Och så den ständiga ensamheten. Och Mr K som inte hör av sig. Jag fasar att vi är tillbaka till rutan ett. Fast kanske är det lika bra. Jag har så svårt att se hur jag skulle kunna förklara allt. Han som inte har barn. Jag som ser mina obefintliga chanser försvinna varje månad. Men hur ska jag bara ignorera det som sker när vi ses? När hans kropp är nära min. När hans hand lägger sig runt min nacke. När han stryker med tummen på min handled. När när när. Det är inte obetydligt. Det är underbart. Men så försvinner han och jag kan bara se på. Och fantisera om hur det var, hur allt kunde bli. Ensamhet och barnlängtan och trötthet. Allt på en tisdag. Allt på en gång och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas ta mig härifrån.

Var är {du}?

Teknikens under, teknikens förgörelse. Hade nästan övertalat mig själv om att faktiskt fråga om han bjuder på fika på onsdag men så var jag in och läste våra meddelanden och såg att han var inne på FB för några minuter se. Trots att han sagt god natt för ett bra tag sen. Så då vill han bara inte prata med mig då eller? Jag får se om han hör av sig i morgon men jag har inget hopp. Inte ens hans numera ganska vanliga avslutning med Kram lyckas skingra mitt mörker. Nu är han på väg bort. Frågan är bara om jag kan få honom att vända om. Och vill jag det om han nu så ofta vill försvinna? Ska det vara för mycket begärt att finna någon som tycker om mig? Någon som ser mig? Det är ju bara det att jag trodde att han gjorde det.

Bak{steg}

Ett klick i mobilen när han åker förbi. Jag försöker flirta men det går dåligt. Han svarar inte på mitt meddelande och jag är åter igen säker på att jag är för efterhängsen. Och lika säker på att om jag backar nu, backar han. Om jag driver framåt nu, backar han. Två steg framåt och ett tillbaka känns som om det vore framsteg. Nu känns det mer som två steg bakåt och så ett till bakåt. Mitt samlande på styrka för att fråga om vi ska ses på onsdag har idag bara krympt. Men att träffas på fredag på dans känns inte så lyckat. Jag vill så mycket mer nu. Och det innan vi ens har pussats. Om vi pussas och han inte är bra? Tanken hånar mig. Så mycket tid som jag i så fall kastat bort för att aldrig få igen. Gamla välbekanta tankar kommer på besök. Vem är jag som tror att jag kan få någon att tycka om mig. Jag som inte är intressant. Jag som inte har någonting att säga. Jag som bara är tyst. Jag som inte tycker någonting. Jag som inte syns. Förra helgens eufori är långt borta.

{Kram} och jag smälter lite till

Så kommer det bilder på FB och jag kan inte låta bli att le. Och så går nån timme till och det klickar till i mobilen. Ett litet glatt meddelande och hjärtat rusar. Och när han skickar ett till och jag tydligen finns i hans tankar en stund börjar jag fantisera om när vi kan träffas. Jag vet inte ens om han vill. Men jag hoppas. Och fantiserar. Hur gick det till? Det är så länge sen att jag inte minns en tid när jag inte hade min mur uppe. Hur han lyckas plocka ner den bit för bit, bara så där, det vet jag inte. Men det är väl dags att försöka på riktigt att vara lycklig. Och då måste den ner, då måste någon få komma in. Men samtidigt är rädslan där. Stark och välmående. Som en skyddade filt där allt är välbekant och ensamt. Bättre ensam än sårad, säger rädslan som pockar på uppmärksamhet. Men jag vill inte gå tillbaka dit. Jag vill inte vara i mitt ensamma murad rum om jag kan få vara på gröna ängar med någon annan. Och jag vill så gärna att det är du som är med mig. DU som faktiskt raserar mitt motstånd utan att veta om det.

{Limbo}

Fredagskväll och jag kan inte sluta prata om honom. Allt som har hänt. Allt jag vill ska hända. Och ändå, han har inte hört av sig. Jag tappar lite mer och mer mod med varje andetag. Men om man nu ska sluta vara rädd, då är det bara framåt man kan gå. Så jag skickar meddelande och hoppas han läser. Beslutet att inte höra av mig innan han, innan han står på svensk mark, kasseras. Jag kan inte låta allt bara vara. Vill inte att han drar sig tillbaka igen. Vill inte att han ska få utrymme att backa. Men är så rädd att jag istället kommer att driva honom bort från mig, att han springer. Orkar inte med den här balansgången. Vill bara vara flera steg framåt. Att vara i denna limbo överallt. Det tär. Det tär på mig.

På olika {platser} i världen

Har gått hela dagen och hoppats. Hoppats att det skulle komma ett livstecken innan han åkte idag men nej. Visst, vi sa väl igår att han skulle ha det bra men ändå. Önskar jag fanns i hans medvetande på samma sätt som han i mitt. När han sen har landat i utlandet och varit in på FB utan att höra av sig, då rasar jag lite. Helgens lycka känns långt bort. Åter igen undrar jag om det är nu han drar sig undan. Om det är nu som livet blir gråare. Om han har glömt bort mig. Om jag bara har inbillat mig att det finns något här. Dagar med den här bergochdalbanan tär på mig. Jag måste fråga snart. Måste få veta men om han nu inte vill... Hur blir det då sen? Om han inte vill, vill jag då ha honom i mitt liv? Varför skriver du inte? Varför tänker du inte på mig? 

Min {tur} nu

Alldeles för lätt att fantisera. Alldeles för lätt att tro och hoppas. Vi har ju inte ens pratat om när vi kan träffas. Om han vill träffas. Vi har inte ens pussats. Bara långa kramar och magiska danser. Ändå kan jag redan fantisera om hur vi kan få det. Pappa sa en gång att om han läst mina berättelser jag skrev i mellanstadiet hade han sett till att jag aldrig slutat skriva. Han sa att jag har så mycket fantasi. Drömscenarier i hundratal rullar runt i mina tankar. Vad vi kan göra. När vi kan ses. Hur det kommer att bli. Men jag vet ju inte ens vad han vill. Men jag hoppas. Vågar hoppas. Vet inte hur det gick till riktigt. Eller hur det kommer att gå. Men han har inte skrivit idag. Väntar han som jag på att den andra ska skriva först? Eller finns jag inte i hans tankar som han finns i mina? Jag vill bara att allt ska gå framåt. Jag vill så mycket att jag inte vet hur jag ska hålla igen fantasin. Helgens lyckorus har börjat lägga sig. Allt jag vill är att han ska fylla på mitt rus. Fylla på mitt sargade hjärta.

{Våga} tro

Krystad dag på jobbet. Möglig gurka i lunchen. Glömde nycklar hos mamma på lunchen. En riktig skitdag. Hur kan man gå från så bra humör till detta? Men med ett litet leende ändå när jag tänker på helgen. Nu tänker jag inte tänka, bara göra. Kvällens meddelanden avslutade jag med Kram. Kan han kan jag. Nu åker han bort och jag är ensam kvar men med ett lättare hjärta. För nu vågar jag tro att han också tycker om mig. Lite i alla fall. Ingen mer lek nu. Nu är det lyckan det gäller.

Lång {söndag}

Först ser jag honom inte. Sen så är han där. På dansgolvet utan henne och hjärtat, mitt stackars hjärta, tar en dubbelskutt. Och så ser han så glad ut när han ser mig att jag smälter lite. Alla danser är underbara. Han är underbar. Mina fingrar längs hans skäggstubb, min tumme på hans haka och det tar all min kraft att inte kyssa honom där och då. Omfamningen som blir hårdare och hårdare. När jag tar hans hand och han lätt stryker sin tumme på min handled stannar hjärtat. Hans hand om min nacke gör att jag bara vill ta med honom hem. Där. Då. På en gång. Kroppskontakten när vi står och väntar på om kvällen är slut gör att jag smälter lite till. Jag känner mitt försvar bli mindre och mindre. Nu går det inte. Nu kan jag inte blockera honom igen. Jag ser på honom och Där Är Du. Där är du. Och jag vill ha dig. Och jag önskar så att du vill ha mig. Han säger Vi hörs och tittar på mig och jag hinner undra, Ser du Mig. Sen går han. Vi hinner inte ut från parkeringen innan det klickar till i mobilen. Jag tänker i bilen att nu, nu måste jag få tro att han är intresserad. Att han ser mig. Och hoppet i hjärtat vet inga gränser.

Fler meddelanden när jag kommer hem. Flera på morgonen. Jag vill helst åka till honom på en gång och bara se honom igen. Men han är upptagen och jag också. Tyst på dagen och jag kan inte låta bli att tänka att det är nu som han försvinner. Nu gör han som han brukar och försvinner när vi kommer lite närmare. Jag är så trött eftersom jag inte kunde sova i morse igen. Men så hör jag av honom igen ikväll. Han avslutar med Kram och mitt hjärta... Mitt hjärta. Nu måste jag få välja igen. Välja att faktiskt vara lycklig. Få vara i den här känslan. Få hoppas. Visst borde jag fråga vad han vill men jag väntar lite till.

Ska jag, {ska} jag inte?

Hela dagen har jag funderat hit och dit. Ska jag åka på dans och riskera att allt blir sårbart och uppenbart om de är där tillsammans? Vaknade tidigt så jag vet inte om jag orkar. Men nu har jag bestämt mig. Om han är där med henne, om han faktiskt har en flickvän, finns det två alternativ. Vända på klacken och gå på krogen och dricka mig stupfull. Eller vara mogen och säga att om jag vetat att han har en flickvän skulle jag inte ha skrivit som jag gjorde igår. Då borde väl även Mr K förstå att det inte är ok att flirta så om han är upptagen (och sen gå på krogen och dricka mig stupfull)? Jag är så nervös att jag knappt kan äta. Ingenting smakar. Nervös. Men tänk om... tänk om han inte är där med henne? Då kan det bli... underbart... Nu åker jag. Nu får det bära eller brista.

Att Mr Best Ex har hört av sig och tycker att vi borde ses, det tänker jag ignorera lite.

Fredags{krasch}

Så kommer det ett meddelande mitt i natten. Och jag kan inte låta bli att tänka: Men om han tänker på mig då... Om han skriver till mig mitt i natten då... Hoppet pockar och vill in i hjärtat igen. När han dessutom skriver när han är på jobbet är det svårt att hålla hjärtat stilla. När jag ser på Facebook, detta eviga FB, att vad jag tror är hans ex, tänk om det inte är ett ex tänk om de faktiskt fortfarande är tillsammans, ska till samma ställe som Mr K i morgon kraschar jag. Hemma hos mamma med henne i fåtöljen bredvid kraschar jag tyst tyst inombords. Sen klickar det till i mobilen gång på gång och hans skriver och jag skriver i alla fall. Sakta börjat hoppet komma tillbaka. Skulle han flirta så om han verkligen har en flickvän? När han avslutar är det med sexanspelningar och kraschen har blivit ett tvivel och hopp i samma känsla. Han ska kanske på dans i morgon. Om hon nu är här uppe så åker väl hon också på dans. Orkar jag vara på samma ställe som de två? Orkar jag se dom? Jag vet inte. Inte alls.

Det eviga {spelet}

Först blir hon sparkad men sen inte. Hur ska man förhålla sig till allt egentligen? Men gladare och bättre stämning efter några dagars förvirring. Men pessimist som jag är så kan jag inte låta bli att undra...

Kvällens lilla Hello gör mig mest matt. Jag har ju kommit en bit. Jag kan ju låta bli att tänka på honom. Men så kommer det små trevande meddelanden som ställer allt på ända. Att de kommer samtidigt som meddelanden från Mr Best Ex är ju bara att förvänta. Så fort han känner att jag är på väg bort så kommer det ett som gör att jag återigen undrar varför det inte kunde fungera mellan oss. Men han är ju bara en i raden av personer som inte vill ha mig. Som inte längtar efter mig. Bara mig. Hur svårt ska det egentligen vara?

Men Mr K. Nu väntar jag igen. Det måste finnas mer i livet än väntan. Jag orkar inte leka längre. Jag vill kunna skriva när jag vill. Jag vill inte behöva tänka på att inte svara före det gått några timmar. Vill inte behöva tänka på hur mycket jag skriver. Jag vill inte spela spelet längre.

Inte bara tåg, du tog {båten} oxå

Ikväll har jag letat bortsprungen kissemiss. Allt för att distrahera tankarna. Det kom ett svar ikväll. Och ja, om man är där det inte finns så mycket mottagning så är det kanske svårt att svara. Inte för att han skrev något om det. Inte för att jag egentligen tror att han tänkte på det. Men han skrev när han var på väg hem och ett till. Nu vill jag ju bara att han ska svara på mitt senaste meddelande. Jag känner hur jag glider mer och mer tillbaka till gamla välbekanta vanor. Väntan väntan.

Sluta vänta. Börja leva livet istället.

Du tar till och med {tåget} bort från mig

Han svarar till slut och frågar vad som händer i helgen. Jag svarar och så är väntan igång igen. Denna eviga väntan. Förut trodde jag att frågan om helgen var för att kolla av var vi hade varandra. Nu undrar jag om det bara är en utfyllnadsfrågan. Framför allt undrar jag varför det tar så mycket tid till att slå ner mina känslor.

Men svaret kommer på förmiddagen och han är redan på väg bort. Bort från mig. Så talande. Bort med tåg till roligheter som jag önskar att jag kunde vara med på. Meddelanden blir flera och tätare. Sista avslutar han med Kram. Jo tack, jag vill gärna kramas... Mitt fyllemeddelande i natt har han inte svarat på.

Inte ens meddelanden från Mr Best Ex kan skingra mina tankar. Fast jag försöker.

{Önskar} likgiltighet

Fortfarande kaos på jobbet. Fortfarande kaos i livet. Jag försöker att inte tänka på ensamheten. Inte tänka på Mr K. Så idag klickade det till och jag fick ett litet meddelande. All kraft som krävs för att jag inte ska läsa på en gång. All kraft som borde gå till annat. Svarade och nu är det som vanligt. Väntan. Denna eviga väntan. Inget svar. Önskar så att jag inte brydde mig. Önskar att jag var stark nog och bara kunde strunta i allt. Han vill ju inte. Inte egentligen.

Oro i {livet}

Olustigt på jobbet. Fördelen att jag inte hinner tänka så mycket på Mr K. Hur jobbar man med någon som i princip har fått sparken men som inte vill sluta? När man egentligen inte ska bete sig annorlunda? Olustigt och oroligt. Hur kan man försöka vara lycklig?

Dags att {välja} lycka

Den enorma tystnaden. Den kväver mig sakta. I armarna på en annan ligger den där som en filt över mig. Allt jag vill är att sparka av mig filten och skrika åt dig: JAG ÄR HÄR! VAR ÄR DU?!? Men jag ligger stilla i en annans armar och försöker sparka undan tankarna på dig. Ensamheten forsar fram och jag gråter över alla liv som inte blev av. Alla önskningar som inte blev annat än tomma drömmar. Döda drömmar. Aldrig trodde jag att livet skulle bli så ensamt. Men i försök att faktiskt välja lycka valde jag att umgås med vänner ikväll. Paj och vaniljvisp istället för dans om du nu skulle vara där. Att se dig, att dansa med dig. Nej jag väljer lycka istället. Det tar emot.