Det eviga {envisa} hoppet

Jag känner ett litet oroligt leende när jag ser att han skrivit. Jag försöker dra ut på det, försöker att inte läsa det så fort det klickar i mobilen. Men det går inte. Han undrar om jag är ledig. Han har sett bilderna från huset på landet. Jag känner mig matt och vet inte vad jag ska svara. Kanske låter jag bli. Kanske till i morgon i alla fall. Tröttheten över allt det här svämmar över mig. Jag måste sova. Vill bara sova. Vill inte åka tillbaka i morgon.