Inte ens tiden verkar förstå hur den ska hjälpa mig att gå vidare. Men sakta sakta börjar jag ge upp. Jag tänker inte på hur han höll mig. Inte på hur han drog min hand över hans bak. Inte på hur han småflirtade. Jag försöker tänka på hur han inte höll mig nära nära. Försöker tänka på hur jag kände att han gled från mig. Försöker tänka på att han valde att dansa med någon annan. Försöker tänka på att han inte hört av sig. Men det är som en liten liten vass kniv vrids om i hjärtat varje gång. Men det är kanske det som behövs.
För att få lite frid försöker jag göra saker hela tiden. Jag åker på tjejresa. Jag hinner tänka att det här går ju bra. Bara för att jag hinner tänka att jag kan släppa honom ur mina tankar. Han har samma förmåga som Mr Best Ex. Så fort jag känner mig lättare, så fort jag börjar känna att draget inte är där så hör dom av sig. Naturligtvis hör Mr K av sig i helgen. Och så är han där, konstant i min tankevärld. Men ja jag vet ju, det är inte lönt att tro att han ska ändra sig. Han vill inte han vill inte han vill inte. Jag vill. Men det är som vanligt helt oväsentligt. Min vilja i mitt liv. Hur kan det inte ha någon betydelse för mitt liv?
All den här tiden som tas upp av killbekymmer, varför kan jag inte bara ta vara på den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar