{Nyår}

Så har det gått ett år. Ett år av ensamhet. Med sorger. Med trötthet. Det nya året inleds som detta slutar. Med tankar på pappa. Med önskan att han har det bra var än han nu är. Vi har ätit middag som jag tror att han hade tyckt om. Vi har sett på tv-program som jag tror han hade tyckt om. Har så svårt att förstå att det har gått åtta månader sen han gick bort. Idag hade han fyllt 74.

Annat {liv}

Pendlar mellan att inte höra av mig och att komma på något att börja en konversation. Plötsligt kommer det något jag kan kommentera på tv och jag kan inte låta bli att höra av mig. Så är jag tillbaka i detta tunga, jobbiga tillstånd. Han svarar och jag väntar förgäves på nästa meddelande. Hoppet om att kan ska höra av sig ikväll avtar för varje minut.

Sen klickar det till i mobilen och Mr Best Ex hör av sig för första gången på länge. Bara för att kolla läget tror jag. Han vill ingenting speciellt. Önskar att allt var lika enkelt. Önskar att det faktiskt hade fungerat mellan oss. Önskar att vi kunde få allt att fungera. Önskar att han inte hade fått mig att känna mig mindre värd. Önskar att jag hade haft mer styrka. Önskar så mycket att det blir svårt att andas. Kanske hade vi haft ett liv. Kanske hade vi haft barn, en familj, ett hus, ett liv, ett liv. Alla år som gått och så håller vi fast vid varann fortfarande. Visst, inte så att vi hör av oss varje dag, varje vecka eller varje månad. Men över ett decennium senare och han har fortfarande ett grepp om mig. Önskar jag hade samma om honom.

Inte ens {julen} gör det hela bättre

Tiden rusar iväg och samtidigt så står den nästan still. Samma konstigt känsla som när pappa gick bort. Undrar om det är julen som gör att jag tänker mer och mer på honom. Saknaden blir på något sätt större och större. Inte gör det de hela bättre att jag är konstant trött. Orkar inte med något. Nu är det så mycket som jag vill göra. Men hinner inte. Inte blir det bättre av att få veta att Mr K var på dansen som jag valde att inte stressa iväg till. "Du skulle ha varit där." Jo tack du...

Stan är för liten. Skulle behöva någon att se möjligheten att bli kär i. Tror det är enda sättet att kommer över honom. Men här finns ingen. Inte undra på att jag nu suktar efter någon som inte bor här. Vill ställa mig mitt i stan och skrika. Varför ser ingen mig? Vad är det med mig som gör att ingen vill ha mig?