Inte på {fest} heller

Inte ens på fest där "alla" i stan var där fanns det nån som ens fick mig att titta lite extra. Bara mer av känslan att här i stan finns det ingen som kan se mig. Ingen som får det att bulta lite extra. Bara ett stråk av obehag när jag tror att jag ser han som såg mig för en sekund, han som frågade om jag ville dela allt. Stressen över att träffa exfästmannen när han har förlovat sig med någon annan. Så delade sig havet av människor och det var inte han. Obehaget av att kanske se honom ersattes av rädslan att jag kanske aldrig kommer att få en andra chans. Med någon.

Allt jag vill känns som en utopi. Så less på att vara ensam. Så less på att leta där det inte finns någon. Men när jag fortfarande undrar varför du inte hör av dig så är det ju inte så konstigt att jag inte ser nån annan.

Vad hjälper mot {tystnaden}?

Så det verkar inte vara du. Nu är du tyst och jag ska bara glömma och gå vidare. Trots pepp av hjälpsamma vänner som försöker styra upp och reda ut vad som är vad så faller jag sönder när han inte hör av sig. För nånstans så kommer jag inte undan fakta. Om han var intresserad borde han höra av sig. Han har inte hört av sig. Han undrar inte vad jag gör. Han behöver inte veta när vi ses igen. Önskar jag kunde vakna imorgon och allt var bearbetat. Önskar jag kunde se på livet med nya ögon. Istället fyller jag hjärtat med fler tårar och hoppas att jag inte drunknar i natt. Jag undrar var du kommer att vara i morgon. Undrar om vi kanske ses. Men du undrar inte. Du är tyst. Igen.

Det verkar inte vara du. Finns det någon alls?

Att {våga} tänka på evigheten

Hur svårt ska det vara? Detta eviga fram och tillbaka, måste vi verkligen hålla på med det hela tiden? Kan vi inte bara träffas och se? Kan inte någon av oss bara ta sig i kragen och få något att hända? För det känns, känns i mig att vi borde i alla fall få prova om det här kan vara något. Men nu när vi har hörts av och till i två veckor så är det ikväll tyst så tyst. Och nej jag har redan hört av mig idag så jag kan inte igen. Mitt hjärta kan inte med att jag kanske har fel, kanske är du inte intresserad längre. Men jag undrar var du är. Var är du? Jag önskar att det inte bara är jag som känner att det här faktiskt kan vara något verkligt. Jag hoppas att det är därför som du inte hör av dig, för att du också är rädd för att det här är på riktigt. För jag är rädd, rädd så jag har svårt att andas. Att chansa att få mitt hjärta trampat på igen får mig att må illa. Men jag tror att det är något här. Om jag vågar vara ärlig så tror jag att vi faktiskt kan vara något. Om jag är ärlig så skulle jag inte ha så svårt att släppa taget om tanken om oss om jag faktiskt inte trodde att det här kan vara verkligt. Det här kan vara evigheten. Bara skriva det här gör att jag slits itu av oro. För tänk om du inte vill? Men tänk om? Tänk om det kan vara du och jag in i evigheten?

Dagens lånade {haiku}

Morgon och kväll
Någon väntar på Matsushima
Enkelriktad kärlek

Ibland står orden mot mig lika hårt som de kunde göra när jag var 15, 18, 20. Mitt i dagens filmmaraton får orden mig att stanna filmen och höra dom om och om och om igen. Hur många gånger ska jag vara den med enkelriktad kärlek i överflöd? Kommer någon att stå morgon och kväll och vänta på mig? Varför har jag så svårt att tro på det? Tro att jag kommer att släppa in någon i mitt innersta? Finns det något att visa? Är jag egentligen så tom och tråkig som jag ibland tror? Vad finns inom mig? Ja förutom längtan och ångest?

Livet {livet} livet

Helgen har kommit och gått i en väldigt fart. Den dansanta gjorde sitt bästa för att få fram känsla i dansen men hur jag än försökte vandrade tankarna till han som inte var där. Men jag tog mig i kragen och hörde av mig och nu skickas det meddelanden lite försiktigt fram och tillbaka. Men det är så kamratligt att jag blir less. Önskar att jag var på ett annat plan. Önskar mig ett liv som inte är här. Och hur jag än hoppas att jag inte kommer att vara ensam hela livet kommer jag ändå aldrig att få allt jag vill ha. Det är bara sorgligt. Hur ska man förklara för andra om saknaden efter någon som inte finns, någon som aldrig kommer att bli till? Lika lite som jag kan förstå den omedelbara kärleken till sitt barn, lika lite kan de som är föräldrar förstå min sorg och saknad. De kan säga att de förstår men hur ska de kunna det när de har fått det som jag inte har?