Morgondagens {vånda}

Jobbet fortsätter att strula och jag får prata med Mr K på telefon. Det förgyller mina dagar lite. Men det går som det brukar och jag kan inte förstå hur svårt det ska vara att få hjärtat att inse att det inte kommer att bli vi. Det går bra ett tag och det flirtas lite och så plötsligt är det som om jag går för långt och han backar tusen mil. Det kommer så plötsligt men det kommer alltid. Jag undrar så vad det är som gör att han inte vill gå framåt. Det känns inte som att han bara ser mig som en vän. Men vad är det då som gör att han backar så? Nu kan jag inte vara glad åt att han verkligen sa åt mig att köpa biljett till dansen i morgon. Hjärtat kan inte slå fortare när jag tänker på att han vill att jag ska vara där. För han backar när jag säger att jag vill dansa många danser med honom. Men det kan ju inte komma som en överraskning! Önskar att jag kan bli lika berusad av hans närhet i morgon som när han gav efter sist. Vet att det inte kommer att bli så. Önskar att jag bara kunde säga vad jag tycker. Önskar att jag bara kunde säga Jag tycker om dig. Jag vill umgås mer med dig. Jag vill se om det här kan bli något mer. Jag vill se om du kan tycka om mig för mig. Jag vill låta det här bli till det stora som jag tror att det kan bli.

Om du bara vill låta mig vara med dig ett litet tag.

Oron över i morgon ligger som ett illamående i mig. Oron att han inte alls tycker om mig. Oron att jag bara har missuppfattat alla sena meddelanden, alla smekningar, alla försök till kontakt. Oron att han kommer att vara där med någon annan. Oron. Oron.

Bara {jobb}

Länge har jag funderat när vi ska höras på jobbet. Längtat och fruktat. Idag hör han av sig och jag blir fnittrig. Vill bara berätta för alla, han skriver han skriver han skriver! Hjärtat pumpar lite hårdare när jag ringer upp. Blir så glad av att höra hans röst. Jag vet inte hur det går till men vi börjar nästan samtalet med sexanspelningar. Sen är det lugnt och bara en massa jobbsnack. Inget hur är det? Inget ska du dansa snart? Inget, bara jobb jobb jobb. Det är som om vi inte vet något om varandra. Som om vi inte har utbytt tankar, inte setts ensamma. Det tär på mig. Jag vill så mycket mer. Men jag lyckas med att inte fråga, bara vara professionell. Men jag önskar att han i alla fall hade velat prata med mig om något mer än jobb...

Under {ytan}

Måndagen består mest av ångest och försök att inte börja gråta varje gång något litet går på tok. Naturligtvis går väldigt mycket på tok. Jag har bara väntat på att jag ska krascha. Sju månader har gått sedan pappa gick bort. Kanske är det dags nu. Jag känner mig så skör. Allt ligger strax under ytan och jag vill bara gå hem och krypa ner i soffan och gråta. Går en promenad med en vän och hör om hennes kärleksproblem. Det gäller att sätta allt i perspektiv tror jag. Efter några timmar ute i hösten med regnet hängandes över mig känns det lite bättre. Tillräckligt för att jag ska kunna somna. En välsignelse i sig.

Klick {klick}

Prövar lördagens teori och försöker hålla mig sysselsatt hela tiden. Så klickar det till i mobilen mitt på dagen och jag kan inte låta bli att bli glad. Då hjälper inte ens städning och gardinbyte...

Jakt {överallt}

Börjar tro att fullt upp är det enda rätta. Inte hinna andas. Inte hinna tänka. Så fort det lugnar ner sig kommer tankarna. Regnets uppehåll idag var en själafrid. Kroppsarbete i trädgård fungerar. Vernissage fungerar. Konsert med vemodiga sånger, inte så mycket. Inte blev det bättre av att de sjöng en av sångerna från pappas begravning. Försökte och försökte att hålla tillbaka tårarna men naturligtvis var det bortkastad energi. Jag bävar för att behöva övertala kören att inte sjunga den i jul. Men jag kan inte sjunga den när jag inte ens kan höra den utan att bli för ledsen. Om det blir så att den är med på repertoaren sjunger jag inte in julen. Då missar jag årets höjdpunkt.

Kvällens meddelanden var glada och uppåt. Förstår inte hans vilja att berätta för mig om dagen. Att han hör av sig och kollar läget kan jag förstå. Att veta om jag är intresserad fortfarande måste vara skönt. Jakten framför allt och allt sånt. Men allt som sägs som har med han att göra då? Är det också bara en del av jakten? Försöker intala mig det ikväll. Det är bara jakten, det är bara jakten, det är bara jakten.

Jag {vet} ju redan

Regnet har speglat mitt humör i flera dagar. Tungt, blött och grått. Men så idag när jag äntligen kunde gå från jobbet kändes allt lite lite lättare. Det gjorde inte ens något att det började regna. Jag kände att jag till och med skulle kunna svara på Mr Ks meddelande. Mot mitt bättre vetande frågade jag om man kunde ge förslag på vad man kan göra i helgen. Hur länge ska jag hålla på så här? Naturligtvis svarade han inte som jag ville. Naturligtvis kom inget förslag på att ses. Hur svårt ska det vara? Humöret åker sakta ner i gummistövlarna igen.

Usel dag {usel} vecka

Mitt usla humör sätter sina spår. Jag har inte samma tålamod med kollegor. Jag vill ha svar på frågor utan krångel. Jag vill bara ha ett enkelt liv. Gärna lite lyckligare, gärna lite gladare än nu. Men det känns långt borta. Som en evighet sen jag skrattade utan att det känns tvunget. Det kommer sms från Mr Best Ex som vill berätta om sitt liv och jag svarar på slentrian. Den konstiga känslan när jag var där sitter kvar som en tagg. Jag känner hur gärna han vill ha synpunkter på sina verk men det knyter sig bara. Jag vågar inte säga mer än "Den är fin", inte så inspirerande direkt. Så är vi tillbaka till ett intet igen han och jag. Kanske precis som det ska vara. Kanske passade vi för varann en gång i tiden. Kanske passade vi aldrig för varann. Jag litar inte på honom fast jag skulle göra allt för den mannen. Mitt usla humör försämras i takt med att dagarna går och Mr K inte hör av sig, inte svarar på mina frågor. Jag vet att jag inte borde bry mig, det nya livet och allt det där, men jag kan inte låta bli. Jag vet att jag inte ska tänka på honom. Jag vet att han inte är bra för mig. Jag vet att om han inte hör av sig mer så bryr han sig inte. Jag vet och det gör att jag mår uselt. Idag fick jag ett meddelande och jag mår lite bättre för en sekund men egentligen är det bara en illusion. Efter ett tag så kommer allt tillbaka. Han hör inte av sig tillräckligt. Om han tycker om mig skulle han försöka. Och jag mår uselt. Och är usel på att låtsas att vara glad och må bra. Jag har inte svarat. Vill inte. Kan inte. Väntar han flera dagar så kan jag också gör det. Är jag fjortis igen?

Det {ensamma} livet

Trots att helgen har gått i ett så har jag inte lyckats sluta tänka på honom. Men när han hör av sig på lördagen kände jag att nej nu behöver jag inte svara på en gång. Inte åkte jag på dans heller. Jag försöker verkligen. Jag pratar med en vän och känner att nu får det nog vara slut. Orkar inte med allt upp och ner. Orkar inte tro och hoppas mer. Men att resignera. Jag hatar att gå tillbaka till ett liv, till ett tänkande, där jag inte har honom i mitt liv. Till att vara ensam. Igen. Fast jag är ju det nu också. Men inte på samma sätt. Ger jag upp nu så ger jag upp på framtiden känns det som. Men jag orkar bara inte med det här mer. Och så kommer det ett livstecken ikväll och jag ångrar nästan att jag inte åkte på dans i alla fall. Och så nya frågor. Men jag tror inte att han är intresserad. Jag måste börja tro att han inte är intresserad. Sluta hoppas. Det är dags nu.

Hela helgen har jag försökt att sluta tänka på honom. Jag har till och med träffat Mr Best Ex. Allt för att börja tänka på något annat, någon annan. Och när jag sitter där vid köksbordet mittemot honom känns allt så bekvämt på ett sätt samtidigt som det är konstigt. Jag har så svårt att inse att det är mer än tio år sedan han bröt. Tio år sedan han gick sin väg. Och ändå har han ett grepp om mig. Han kan få mig till allt. Han behöver bara fråga och jag skulle gå genom eld för honom. När han sluter mig i sina armar smälter jag en smula. När han frågar om jag ska stanna kan jag inget annat än att ta av mig kläderna och följa med honom. Jag tänker att sex borde få mig att glömma, låta mig få en litet andrum utan Mr K, bara ett litet tag. Men så blir det inte riktigt. Och det känns så konstigt. Som att jag är otrogen när jag inte har någon av dom. Jag har ingen. Kommer alltid vara ensam. Jag vill bara inte inse fakta. Men det är dags nu. Dags att anpassa mig till det här livet. Till det ensamma livet. Utan någon vid min sida. Utan man. Utan barn. Det är så deprimerande. Är det så det här livet kommer att vara? Deprimerande?

{Dagens} hopp

På vägen till jobbet kändes luften ny och jag kunde för ett litet tag faktiskt tro på att jag kan gå vidare. Jag behöver inte vara fast i det här. Känslan håller i sig i flera timmar innan tankarna börjar snurra igen. Men jag har ledsnat på att känna så här. Men så klickar det till i mobilen och jag försöker igen att inte läsa hans meddelande på en gång. Det går inte alls. Är vi nu tillbaka till att skriva varje dag? Jag hoppas det. Och jag hoppas inte det. När han skriver att han ska berätta en historia nästa gång vi ses kan jag bara tänka nästa gång vi ses-nästa gång vi ses- nästa gång vi ses-nästa gång vi ses. Vill han ses? Eller kan nästa gång vi ses lika gärna vara om ett år som det kan vara i morgon? Men hans sätt att inte svara på de frågor jag verkligen vill ha svar på känns som ett stick i hjärtat. Om han nu bara vill vara vänner, varför hör han då av sig så ofta?

Jag vill {ha} allt

På vägen hem från huset på landet skriver jag. Jag vill så förtvivlat få igång konversationen igen men vet inte hur. Att flirta och vara glad och öppen känns så fel. Jag vill bara veta var han står. Eller ja, egentligen vill jag ju bara att han ska komma och lägga sin hand om min nacke och kyssa mig och säga att det är vi för alltid. Men jag skulle nöja mig med att... ja vad skulle jag egentligen nöja mig med? Jag vill inte nöja mig med något. Jag vill vara vansinnigt lycklig. Jag vill ha himmelriket på jorden. Jag vill ha kärlek som svämmar över och mer än så. Jag vill ha passion och hetta och stormande sex. Jag vill ha romantik och vardag med hämtmat soffan. Jag vill ha allt. Är det för mycket begärt? Tydligen om Mr K ska vara inblandad. Jag orkar inte med den här limbon. Varför kan jag då inte bara gå vidare?