Tiden rusar iväg och samtidigt så står den nästan still. Samma konstigt känsla som när pappa gick bort. Undrar om det är julen som gör att jag tänker mer och mer på honom. Saknaden blir på något sätt större och större. Inte gör det de hela bättre att jag är konstant trött. Orkar inte med något. Nu är det så mycket som jag vill göra. Men hinner inte. Inte blir det bättre av att få veta att Mr K var på dansen som jag valde att inte stressa iväg till. "Du skulle ha varit där." Jo tack du...
Stan är för liten. Skulle behöva någon att se möjligheten att bli kär i. Tror det är enda sättet att kommer över honom. Men här finns ingen. Inte undra på att jag nu suktar efter någon som inte bor här. Vill ställa mig mitt i stan och skrika. Varför ser ingen mig? Vad är det med mig som gör att ingen vill ha mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar