Glömma {allt} för en liten stund

Det är så tyst utan dina ord. Det är så ensamt utan dina tankar. Jag vet ju att jag måste glömma dig. Jag vet att du inte är tillräckligt intresserad. Annars borde du ju ha hört av dig. Kan någon inte bara slå något hårt i huvet på mig så att jag glömmer allt. Glömmer dina smekningar på min rygg. Glömmer din självklara godhet när vi är nära. Glömmer hur vi är på samma våglängd. Glömmer hur naturligt allt känns när vi får vara vi ett tag. Bara glömmer allt.

{Kaos}

Inget svar i morse. Vi verkar vara så långt ifrån där vi var. Men ett litet kort i eftermiddagens jobbkaos. Stressad men lite glad. Men ingen fråga. Inget att spinna vidare på. Jag skickar i alla fall ett tillbaka nu ikväll som han läser på en gång. Men inte svarar han. Middag på restaurang skingrar tankarna. I säkert flera minuter i taget. Vad är det för fel på mig? Kaos på jobbet. Kaos i livet. Kaos.

Att höra av mig eller {inte}

Nu har det gått ett dygn igen utan att jag hört något. Visserligen har inte jag heller hört av mig. Jag känner mig som fjorton. ”Jag skrev sist så det är hans tur.” Jag vill så gärna skriva. Jag vill så gärna att vi ska komma tillbaka till där vi var för några veckor sen. Innan han plötsligt inte hörde av sig på en vecka. Vad var det som hände? Men vad ska jag skriva? Jag har inte någon riktig anledning att höra av mig… Jag mår lite illa. Men om jag nu försöker att verkligen gå framåt i livet, om jag nu ska försöka att välja att vara lycklig, då borde jag bara skriva något. Så nu gör jag det. Nu. Snart.

Väntan och {längtan}

Har jag inget liv? Varför surrar så många tankar hela tiden kring honom? Rädslan när han inte hör av dig. (Rädslan när han gör det.) Hela dagen gick utan att jag hörde något. Som alltid så tänker jag att jag borde bara sluta bry mig. Han är inte för mig. Om han var intresserad borde han ju höra av sig? Han borde inte bara ha gått från dansen. Fast jag vet ju att han gör så. I meddelandet skrev jag ingen fråga. Jag tänkte inte så mycket på det när jag skrev det men är det så att han vara hör av sig när jag frågar något? Malande bara fortsätter. Varför varför varför? Men det är som att han känner av när jag har gett upp. När jag är nära att släppa honom. Ikväll hade jag lagt mig när det knäppte till i mobilen. Ett litet meddelande som gjorde mig så glad. Han spann vidare på det jag skrev och det var sent. Så lite finns jag väl i hans tankar? Lite kan jag väl hoppas? Vi skickade bara några meddelande som vi brukar. Och så avslutar han med Kram. Och jag är fast. Igen.

Att {tro} eller inte tro

Och så pirret och lyckan och ångesten när det knäpper till i mobilen och han faktiskt har svarat på mitt meddelande. Varför svarar han inte på så länge ibland? Och varför blir jag så glad för det lilla? Sen blir jag så ledsen när vi inte kommer att ses i kväll. Hur kul kommer det då att bli? Det är bara att försöka dansa och ha roligt men jag tror att det kommer att ligga ett moln över mig. Och så varför har han inte svarat på mitt meddelande jag skickade i morse?

Vissa {dagar}

Din tystnad slår hål på mig. Poppar sönder de bubblor av drömmar om oss som jag hängt som skydd runt min sargade själ. Jag vill så mycket. Jag trodde att jag inte var ensam. Jag trodde att du också ville. Hur har jag än en gång förstått allt så fel? Alla sena funderingar på hur jag har det, alla små berättelser om vad du gjort. Nästan varje dag. Nästan varje kväll. Och så plötsligt ingenting. Bara tystnad. Tystnad.