{Kram} och jag smälter lite till

Så kommer det bilder på FB och jag kan inte låta bli att le. Och så går nån timme till och det klickar till i mobilen. Ett litet glatt meddelande och hjärtat rusar. Och när han skickar ett till och jag tydligen finns i hans tankar en stund börjar jag fantisera om när vi kan träffas. Jag vet inte ens om han vill. Men jag hoppas. Och fantiserar. Hur gick det till? Det är så länge sen att jag inte minns en tid när jag inte hade min mur uppe. Hur han lyckas plocka ner den bit för bit, bara så där, det vet jag inte. Men det är väl dags att försöka på riktigt att vara lycklig. Och då måste den ner, då måste någon få komma in. Men samtidigt är rädslan där. Stark och välmående. Som en skyddade filt där allt är välbekant och ensamt. Bättre ensam än sårad, säger rädslan som pockar på uppmärksamhet. Men jag vill inte gå tillbaka dit. Jag vill inte vara i mitt ensamma murad rum om jag kan få vara på gröna ängar med någon annan. Och jag vill så gärna att det är du som är med mig. DU som faktiskt raserar mitt motstånd utan att veta om det.