Jobbet fortsätter att strula och jag får prata med Mr K på telefon. Det förgyller mina dagar lite. Men det går som det brukar och jag kan inte förstå hur svårt det ska vara att få hjärtat att inse att det inte kommer att bli vi. Det går bra ett tag och det flirtas lite och så plötsligt är det som om jag går för långt och han backar tusen mil. Det kommer så plötsligt men det kommer alltid. Jag undrar så vad det är som gör att han inte vill gå framåt. Det känns inte som att han bara ser mig som en vän. Men vad är det då som gör att han backar så? Nu kan jag inte vara glad åt att han verkligen sa åt mig att köpa biljett till dansen i morgon. Hjärtat kan inte slå fortare när jag tänker på att han vill att jag ska vara där. För han backar när jag säger att jag vill dansa många danser med honom. Men det kan ju inte komma som en överraskning! Önskar att jag kan bli lika berusad av hans närhet i morgon som när han gav efter sist. Vet att det inte kommer att bli så. Önskar att jag bara kunde säga vad jag tycker. Önskar att jag bara kunde säga Jag tycker om dig. Jag vill umgås mer med dig. Jag vill se om det här kan bli något mer. Jag vill se om du kan tycka om mig för mig. Jag vill låta det här bli till det stora som jag tror att det kan bli.
Om du bara vill låta mig vara med dig ett litet tag.
Oron över i morgon ligger som ett illamående i mig. Oron att han inte alls tycker om mig. Oron att jag bara har missuppfattat alla sena meddelanden, alla smekningar, alla försök till kontakt. Oron att han kommer att vara där med någon annan. Oron. Oron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar