Livet {livet} livet

Helgen har kommit och gått i en väldigt fart. Den dansanta gjorde sitt bästa för att få fram känsla i dansen men hur jag än försökte vandrade tankarna till han som inte var där. Men jag tog mig i kragen och hörde av mig och nu skickas det meddelanden lite försiktigt fram och tillbaka. Men det är så kamratligt att jag blir less. Önskar att jag var på ett annat plan. Önskar mig ett liv som inte är här. Och hur jag än hoppas att jag inte kommer att vara ensam hela livet kommer jag ändå aldrig att få allt jag vill ha. Det är bara sorgligt. Hur ska man förklara för andra om saknaden efter någon som inte finns, någon som aldrig kommer att bli till? Lika lite som jag kan förstå den omedelbara kärleken till sitt barn, lika lite kan de som är föräldrar förstå min sorg och saknad. De kan säga att de förstår men hur ska de kunna det när de har fått det som jag inte har?