Inte ens på fest där "alla" i stan var där fanns det nån som ens fick mig att titta lite extra. Bara mer av känslan att här i stan finns det ingen som kan se mig. Ingen som får det att bulta lite extra. Bara ett stråk av obehag när jag tror att jag ser han som såg mig för en sekund, han som frågade om jag ville dela allt. Stressen över att träffa exfästmannen när han har förlovat sig med någon annan. Så delade sig havet av människor och det var inte han. Obehaget av att kanske se honom ersattes av rädslan att jag kanske aldrig kommer att få en andra chans. Med någon.
Allt jag vill känns som en utopi. Så less på att vara ensam. Så less på att leta där det inte finns någon. Men när jag fortfarande undrar varför du inte hör av dig så är det ju inte så konstigt att jag inte ser nån annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar