Dagarna går och jag pendlar mellan att satsa och att lägga ner, flera gången om dagen. Han har ju inte hört av sig. Då är det kanske försent? Bara för att han medgav att vi flirtat betyder inte det att han är intresserad nu. Då borde han väl ha hört av sig? Då är det lika bra att lägga ner. Lägga ner på riktigt. Men om han faktiskt är intresserad då viskar mitt hjärta. Ge inte upp, satsa lite till viskar det. De få som jag pratar med om det här, de få som vet att han finns ställer sig på olika sidor. Visst tycker han om dig men inte lika mycket som du tycker om honom. Ska du inte ha någon som är mer framåt? Nån som tar tag i saken och visar vad han vill, säger vad han vill? Och jag blir rädd och backar. Ska du inte ge det en chans säger andra, nu när du vet att det finns en möjlighet? Det är de rösterna jag vill höra på men vet inte om jag vågar. Vet inte om mitt hjärta orkar med mer besvikelser.
När jag ser att han ringer på jobbet hoppar jag till och vet inte hur jag ska svara. Han har ringt fel men vi pratar lite. Besvikelsen står över mig som en kalldusch när jag inser att vi inte kommer att vara på samma ställe i helgen. Han har så lätt slagit sönder mina förhoppningar och hela eftermiddagen blir förvirrad och okoncentrerad. Jag som försökt tuffa till mig för att reda ut det här när vi ses nästa gång. Nu vet jag inte när nästa gång blir och det tär på mig, på mitt hjärta. För jag vet att det är dags att bestämma mig. Bestämma om jag ska försöka lite till eller om jag ska ge upp. Ge upp låter konstigt. Att satsa låter skrämmande. Jag vet inte ens hur jag skulle börja ta kontakt nu. Kanske jag ska ge mig några dagar till att vela?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar