Att {våga} tänka på evigheten

Hur svårt ska det vara? Detta eviga fram och tillbaka, måste vi verkligen hålla på med det hela tiden? Kan vi inte bara träffas och se? Kan inte någon av oss bara ta sig i kragen och få något att hända? För det känns, känns i mig att vi borde i alla fall få prova om det här kan vara något. Men nu när vi har hörts av och till i två veckor så är det ikväll tyst så tyst. Och nej jag har redan hört av mig idag så jag kan inte igen. Mitt hjärta kan inte med att jag kanske har fel, kanske är du inte intresserad längre. Men jag undrar var du är. Var är du? Jag önskar att det inte bara är jag som känner att det här faktiskt kan vara något verkligt. Jag hoppas att det är därför som du inte hör av dig, för att du också är rädd för att det här är på riktigt. För jag är rädd, rädd så jag har svårt att andas. Att chansa att få mitt hjärta trampat på igen får mig att må illa. Men jag tror att det är något här. Om jag vågar vara ärlig så tror jag att vi faktiskt kan vara något. Om jag är ärlig så skulle jag inte ha så svårt att släppa taget om tanken om oss om jag faktiskt inte trodde att det här kan vara verkligt. Det här kan vara evigheten. Bara skriva det här gör att jag slits itu av oro. För tänk om du inte vill? Men tänk om? Tänk om det kan vara du och jag in i evigheten?