Morgon och kväll
Någon väntar på Matsushima
Enkelriktad kärlek
Ibland står orden mot mig lika hårt som de kunde göra när jag var 15, 18, 20. Mitt i dagens filmmaraton får orden mig att stanna filmen och höra dom om och om och om igen. Hur många gånger ska jag vara den med enkelriktad kärlek i överflöd? Kommer någon att stå morgon och kväll och vänta på mig? Varför har jag så svårt att tro på det? Tro att jag kommer att släppa in någon i mitt innersta? Finns det något att visa? Är jag egentligen så tom och tråkig som jag ibland tror? Vad finns inom mig? Ja förutom längtan och ångest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar